Tvättar idag. Att tvätta är att likna vid svår och utdragen tortyr. Allt tar sån tid. Man skall sortera, lägga i hög, tvätta, helst med rätt program till rätt plagg, centrifugera, hänga upp, hänga om. Allt medan man som jag i detta fallet föröker njuta av livet. För nog fan skall det gå fast man håller på att tvätta. Eller?

Fast hade jag varit kändis hade det blivit en helsida i morgon. För jag tog med mig en folköl ner i källaren.
"rikskänd slöfock: "Jag drack i tvättstugan"

Typ. Fast det är allt lite lättare och roligare, att hänga tvätt när man svajar.

Men det är lättare att diska. Om man har maskin alltså.

Att vi sedan har två tvättstugor att välja på gör det hela lite roligare. Man kan liksom planera sin tvätt utifrån utrymme, maskinpark och, givetvis, tvättmaterial. I den ena, lilla tvättstugan har vi ett st. mask, + ett st, centrifug. Och torkrum. I den stora tvättstugan som ligger längre bort på gården har vi två st. maskiner, ett st, centrifug, ett st torktumlare och ett st. torkrum. Längre att gå, men mer effektivt.

I dag är det den lilla som gäller. Så jag hänger och hänger. Trosor, strumpor, "myskoplaggjagintevetvaddetär", byxor, tröjor, mössor. Allt skall upp på lilla repet.

Så, istället för att sitta här o svamla skall jag ner till källaren igen. Utan folköl denna gången. Orkar inte med rubrikerna.

Reklam jag nyss sett: "professionell tandblekning, nu 850:-..." Ja just det. En sån vill jag ha. För jag vill inte ha en oprofessionell tandblekning. Eller? Vad är det? Blir tänderna bara lite vita då? Eller bara vita här o där?

Man undrar.

Bäst i natt: Chuck Berry, Reelin' & rockin'. Såklart.

Ibland, mitt i natten, som nu, kommer jag på att jag fått den vackraste gåvan en människa kan få. Jag har fått mina underbara barn att älska och älskas av, min otroliga, vackra, fantastiska brilljanta älskade fru. Jag får ha min mor i livet. Jag får gosa med våra två katter. Jag kan röra mig, gå, stå , tala, tänka. Göra och förgöra. Allt detta får jag. Bara så där. Utan att jag på något sätt förtjänat det, eller på något sätt vara värdig detta. All den kärlek som jag oftast, på dagarna, bara tar för givet. Till mig.

En vän till mig o hans fru går isär i dagarna. Som ett gigantiskt västgötaklimax på året 2005. Som en, för dem, stor grå bombkrevad mitt i livet.

Jag kan inte annat än att tacka min lyckliga stjärna för att jag får ha det jag har. Även fast jag inte förtjänar det.

Alls.

Och jag vet att jag inte borde tänka så, men jag gör det: "tur att det inte händer mig". Så långt sträcker sig alltså inte min människokärlek, min empati eller min medkänsla. "Tur att det inte händer mig"

Förlåt min bästebror och bästebroderns hustru. Jag vet att ni lider. Och jag kan endast tänka: tur det inte gäller mig. Denna gången.

Man undrar vart det skall sluta. Kom just på att jag hört ett nytt ord ett antal gånger, utan att reagera. "Tvåplayer". Alltså 2-player, som när man kan spela mot eller med varandra på dator eller nån av spelmaskiner som finns. Man säger alltså inte att man kan spela två-spelare, eller Two-player. Utan just att man spelar  "tvåplayer" Som om vore det ett ord. Som om det liksom fanns.

Fast det gör ju det. Nu.

Fan, jag börjar bli gammal.

Ärlighet. Visst är det något bra. Det hör man ju på själva ordet. Ärlig. Rak och ärlig, ännu bättre. Fast vart har det då gått fel. För nu för tiden sätter man nästan likhetstecken mellan ärlig-elak. Alltså, man får vara hur taskig, lumpen, otrevlig och plump man vill. För säger man bara att man är ärlig så går det bra. Som de där 4 som sitter i tvn och klankar ner på ungdomar som gal på ett annrolunda sätt än de, de 4, tycker är godtagbart. Man kan använda långa, smarta och elaka haranger. För det är ju bara ärligt. Att man kan använda lite folkvett nbär man ger kritik verkar vara en gammal sed, icke längre i bruk. I dokusåporna ser vi ungdomar, knappt komna i vuxen ålder, som kallar sig raka och ärliga efter att de fullständigt mobbat ut någon svagare individ.

Under alla de chefsutbildningar jag gått, och det var några stycken under de åren jag lekte chef, fick man lära sig att vara rak och ärlig. Inget är värre än en vek och slingrig chef. Men man fick även lära sig att man kan vara ärligt på ett schysst sätt. Ett sätt som stärker. Man kan faktiskt säga till en person sin ärliga åsikt även om man använder lite hyffs och vett.  Eller?

För ärligt talat. Det måste väl finnas smaratare och bättre sätt, än det rådande, att säga åt folk att de inte kan sjunga?

Julen har varit precis så bra som den borde va. För en gång skull var allt perfekt. Julkpapparna satt som hand i handske. Ja menar, jag fick en humidor med 25 Havannacigarrer, en pipa och en flaska cognac. Bland annat. Hur ska man klaga på det? Fast, jag ser nu, när jag räknar upp det, att det ser ut som om givaren, alltså Hulda Hustrun, vill min hälsa illa.

Tja, jag hostar gärna, om jag får vara lite småfull samtidigt.

Skinkan var perfekt, pipan vacker och så passande att jag även fick en fickplunta. Passar bra att ta med sig lite Cognac i pulkabacken, i en stötsäker flaska.

Det enda som fattades var snö. Fast det har vi ju fått desto mer av nu så det kvittar väl i det långa loppet.

Julen 2005? 5 tummar upp!

Ah vi lever nu i frosseriets glansdagar. Tiden mellan julbordets högtid och det nya årets löften. I hemmoroidsalvans tidevarv. Alla människor rör sig sakta och trögt och själva tiden tickar långsamt, långsamt. Snart nytt år. Ny vind, ny tid. Dax att rycka upp sig, sluta med det mesta och börja med annat. Börja tänka på "Beach-2006" och lägga ut en massa pengar, igen, på ett gymkort eller något för själen liknande balsam. Men inte än. Inte än på ett tag.

Först skall julbordet smältas, julklpappar bytas ut mot andra, eller hela, saker. Först en till hejdundrande fylla. Till.

Som sagt. Snart, men inte än.

Depeche mode "A pain Im used to"  Så klart. För det är onsdag. Typ.

Städat. Mycket. Allt luktar klorin och grönsåpa. Allt luktar. Klorin. Och Grönsåpa. Allt.

Ögonen rinner av klorin, näsan rinner av stress.

Lovar att aldrig mer leova at tstäda nått. Lovar till och med att inte lova något överhuvudtaget.

Alls.

Tillråga på allt ska vi dit igen i morgon och fortsätta.

Tur Ginen står kvar. Det var den som fick mig att stå ut idag. Gin O Tonic. Mums för en städtrött själ.

Om nån undrar.

Ujuju. Trött. Redan. Dagen har knappt börjat ju. Fullt upp spå schemat i dag. Vi har i något svagt ögonblick lovat hjälpa min ömma moder att städa hennes kök. Då, när vi lovade, verkade det ju inte så jobbigt. En baggis. Enkel litet knäck. Man såg framför sig hur vi rusade in i köket, kokandes av energi och arbetslust. Hur vi tvättade tak och medelds grönsåpa o vatten skrämde slag på smutsed, även den bakom spisar och skåp. Jojemen. Här skulle det frejdigt städas.

Idag tvivlar jag. Har ja inte en känning av det gamla ryggskottet? Känns nästan så. O så är jag snuvig oxå. O då skall man vara försiktig med fysisk aktiviterter.

Nä, en kopp kaffe till, sen är det dagsd att bege sig till min ömma moders palats bestående av två rum och kök.

Så får det bli.

Funderar på det där med energi i allmänhet och kärnkraft i synnerhet. Alltså. Vad har hänt sedan den där folkomröstningen?  Bestämde man inte nått då? För ärligt talat. Nu hör man allt mer röster som talar om att kärnkraft minsan är så mycket renare än olja eller kol. Precis som om inte Harrrisburg och Tjernobel har hänt. Alls. Man talar om risken med kärnkraft ungeför som man talar om risken för att få diarre när man är utomlands. Alltså, det KAN hända. Visst kan det det. Men det är inte så farligt. Inte farligt alls.

Säg det till en glad Spanienresenär med ständigt flöde ur baken.
 
Men jag är förvirrad. För det som man är rädd för har ju redan hänt. Två gånger. Och visst. Tjernobyl, fulla ryssar och ett samhälle i förfall. Det klart det kan hända dumheter då.

Men Harrisburg då. I USA. Det rena landet. Det fria landet. Vad hände där? Tja, enligt opinionen just nu i vårt vackra land. Ingenting. Det är glömt och förlåtet. Fan, det har inte ens hänt. Nästan. Visst hör man Tage monolog. Fast nu är det värre. För det som hänt har verkligen inte hänt. Men betänk vilket val vi har. Det dumma, dumma kolet. Eller den rena,rena fina, kärnkraften. Fan till och med Homer Simpson arbeter på ett kärnkraftverk. Kan det bli mer tryggt. och rent, vackert och fint?

Allt mer röster talar om att vi skall köra våra kraftverk tills dess att de är gamla på riktigt. Som om de är mer farliga då. Harrisburg var inte gammalt. Men det gick åt helvete ändå.Men vi har fullt upp att rädda kycklingar och minkar, bråka om homosexuella ska få gifta sig i kyrkan och om Gud gillar kvinnor, så vi hinner inte rädda oss från det stora hotet som är på riktigt. Om vi trodde att en Tsunami är det värsta som kan hända oss? Är vi så djäkla bakom flötet? Fattar vi inte mer? Vem ska vi skälla på om, när, det smäller. Freivalds?

Det vette fan om jag vill bo i detta landet, på denna jorden längre.

Vi har en sån där toafräschare i toa stolen. Så vattnet blri vacker blått när man spolar. Fast varje gång jag pinkar bli vattnet grönt. Det känns liksom om.. tja.. ja vore sjuk eller nått. Jag pinkar grönt. Ja menar, ärligt talat. Det KAN ju inte vara bra.

Det är sådär mörkt ute. Vintermörkt. Ett djupt, sammetsmjukt, vattensäkert mörkt. Utanför fönstret letar själar efter likasinnande. Samma som dem själva. Precis likadana, fast utan detaljer.  Inga drag, bara konturer. Alla letar efter någon att ha kvar. Någon som inte drar sin väg. Alla som letar efter varandra kan inte se varandra.

Synd.

Soundtrack Of Our Lives, The - 2005 - A Present From The Past. Hela skivan vibrerad av "bra".

Om man inte har något att säga, varför öppna käften?

Glögg är bra. Julöl är bra. Glögg och julöl är nästan lika bra som glögg, julöl och whiskey... men bara nästan. Uscha vad morgondagen kommer bli tuff i några skälvande, glansiga morgontimmar.

... försöker jag göra så många misstag som jag hinner med. Man vill ju lära sig så mycket som möjligt  menar jag.

Min son, 15 år informerade mig idag att han minsan inte hann åka och köpa julklappar i morgon. För då var han upptagen minsann. Tänk, jag måste ha haft en sannerlinge fri och sorglös tonårstid, för jag har inget minne av att jag hade så mycket att göra att jag kunde, ens vågade, säga till min vördade fader att jag var upptagen.

Nu vet jag att sonen skall repa med bandet i morgon, så vissst, det är ok.

Men ändå. Jösses, min far skulle nog svalt tungan av förvåning om jag svarat honom så. Vet inte om utvecklingen är bra eller dålig. Bara ser den

Bäst idag. "Hög kan bli låg"  Stefan Sundström

Tänk vad finurligt livet är inordnat. Tänk att saker kan flyta så bra. Som mat till exempel. Det räcker att jag bara tänker på att jag är hungrig så är det dags att äta. Sen går man bara bort från bordet en stund, när man sen kommer tillbaka är tallrikar, ketchupflaskor och vattenglas borta från bordet och ligger i varmt härligt vatten i diskmaskinen.

Det räcker att jag tar en snabb tur runt lägenheten så är sängen bäddad hux flux. Tänk var bra det är att man kan stöka ner precis hur mycket som helst, för det lägger sig tillrätta av sig självt efter ett tag. Bara man väntar lite. Min Hulda Hustru brukar ibland klaga på att jag stökar ner. Men älskling, säger jag då, bara vänta lite så kommer det att städas upp av sig självt. Så brukar jag göra. Det är bara att ha lite tålamod. Fast det vet man ju hur kvinnor är. Inget tålamod alls.

Mina strumpor brukar jag lägga i en speciell korg som står i en garderob. Sen efter ett tag så har de hoppat ner i min strumplåda, rena och fina. Bra va? Sen vill jag int epåstå att allt går helt av sig självt. JAg är mycket medveten om att man får jobba lite för att familjen skall ha det trevligt. Därför brukar jag varje jul erbjuda mig att hälla glöggen varm. Så att min Hustru kan få koppla av lite sådär skönt. Man vill ju bidra. Man vill ju inte vara en grinpelle. Som min hustru tillexempel. Ibland blir hon riktigt arg, så arg att ögonen gnistrar och blixtrar. Hon orerar om att ingen gör något hemma, ingen hjälper till. Då tycekr jag hon är lite dum, för om ingen skulle göra något skulle ju inget hända med mat, tvätt, skräp, ungar som lämnas på dagis, ingen skulle ha någon ordning på födelsedagar, julaftnar och semestrar. Så, säger jag, du ser visst gör nån något hemma. Annars skulle det ju inte bli gjort.

Kvinnor är så dumma.

Min Hulda Hustru, min dyrkade hustru är krasslig. Hon ser helt slut ut och svettas som Mick Jagger, men hon vägrar erkänna att hon är sjuk. Vad går det ut på? Nån sorts kvinnopryl. Har för mig att jag sett andra damer drabbas av samma problem. Bara för att de stått ut en förlossning  eller två (Nej, jag menar verkligen inte att en förlossning är något lätt, jag har beskådat det tre gånger med två olika kvinnor. Det verkar inte alls gå av sig självt) tror en del kvinnor att man inte får klaga förrän huvet ramlar av och då skall man närmast beklaga att man stänkt blod kring sig.

Min fru går omkring, dyngsur av svett, som i  dvala och tycker det är varm i ett utkylt sovrum och påstår att allt är ok och precis som det skall vara.

Vad gör man?

Själv har jag lite huvudvärk.

Tusan, det är inte långt till julafton och jag har som vanligt inte köpt en endaste sak än. Såklart. Alltid sent ute. Alla pladdrar om hur de har köpt en, två, tolv, tjugo julklappar till sina nära och kära. Jag har köpt noll. Alltså inga. Alls. Till någon. Överhuvudtaget.

Illa illa. Men ingen panik. Andas lugnt och stilla. Lugnt o stilla.. HJÄÄÄÄLP

Julöl är gott. Mycket gott.

Just nu, precis nu när jag skriver detta, har vi 53 paket under granen. Och jag har inte köpt en enda själv än så länge. Tar nog tid, julklappsöppnandet i år.

Förövrigt är lilltjejen i familjen lika hejdlöst rolig varje gång hon helt allvarlig föreslår sin bror att de ska "jöka" som mamma och Jonas. Hon menar givetvis röka och ja, ja vet att vi är ytterligt sorgliga föredömen och ja, ja vet, det är farligt att röka. Jag vet, jag är sjuksköterska.

Men roligt är det.

Jag tror jag skall bli religiös. Har inte bestämt mig för religion än, eller ens inriktning men det löser sig säkert. Det verkar vara så bekvämt att vara religiös. MAn kan liksom tycka lite vad som helst utan att man behöver argumentera eller diskutera det. Man kan tycka att homosexualitet är en styggelse och när folk frågar varför kan man bara peka på att "det är så skrivet". Knepigt. Man kan lätt, utan vidare argument mena att kvinnan är underordnad mannen. Så praktiskt. Man kunde på den tiden det var poulärt lätt påstå att jorden är platt och att det bara är så.

Sen inte att föglömma, flera stora religioner erbjuder ju möjligheten att som man bära klänning. Om man blir präst eller dylikt alltså. Snygga klänningar oxå. Inga billiga, utan påkostade saker. I vissa religioner kan man bära en lustig mössa av varierande modell och utförande. Så ni ser. Bara fördelar för en heterosexuell man i 30 års åldern. Förresten. En del av de religiojner vi har erbjuder ju den homosexuelle mannen en hel del möjligheter. Tänk "korgosse". Så länge man håller sig till att vara man är det mesta grönt. Om man är kvinna blir det genast lite snärjigare. Mycket regler att hålla ordning på bli det. Men även för kvinnor erbjuds ju en färgsprakande kavalkad av olika kläder beroende påaktuell religion. Allt från den allt mer populära Burkan till huvudklut. Allt i olika färger från vit till smutsbrunt svart.

Som sagt, bara fördelar och inga nackdelar. Fast nu får man ju erkänna att i dagens läga är det ju inte riktigt lika lätt. Man kan råka ut för mothugg både från här som där. Folk som pratar om vetenskap och beprövad teori. Mne då kan man återigen peka på den för religionen man valt aktuella skriftsamlingen. Där brukar det som av en händelse stå, i de allra flesta religioners böcker, att vetenskap är av ondo och skall fördrivas med, tja, lite vad som helst.

fast jag tror det får va. För när man lyssnar till tillexemple den rådande debatten om äktenskapet och homosexualitet verkar ju till och medf en så vördad instutition som Svenska Kyrkan vackla. En del tycker si, en del tycker så. En del pekar påatt den i det fallet aktuella guden skall vara en förlåtande jeppe, andra pekar på bibeln. Då säger de andra, i andra laget, att skriften skall läsas utifrån sin tid. Fast då tappar den väl sin betydelse? Om det som står där bara är sant ibland, men inte alltid? Eller har jag missat något igen.

Nä, jag tror jag startar en egen, mondän religion. Ska börja snärja ihop vederbörliga skrifter med en gång.

"PÅ första dagen var det lättöl...."

Varit på lussefirande. Det var de två yngsta familjemedlemmarna och deras kamrater på agis som stod för underhållningen. Ute. För de som inte känt efter eller kollat termometern kan jag berätta att det är kallt ute. Snorkallt. Det är så kallt att händerna blånar redan efter några sekunder utanför fickorna. Jättekallt.

Vilken tur då att man på dagis bestämt att luciatåget skall vara utomhus. Jättebright idé, vem det nu var som kom på det. För det är ju sällan kallt i december. Och jag frös, jag som på mig en tjock jacka. De stackars barnen stod i luciaklänningar och pepparkaks-dräkter och sjöng. I kylan. Jag lovar ett par av barnen blev blå. Man hörde spridda lunginflammations-skrollig hosta och vilda nysningar längs med hela tåget, från barn såväl som vuxna.

Om någon undrar: jag tycker det är en blytungt dålig idé att ha ett luciatåg utomhus. På dagis.

I övrigt sjöng barnen pliktskyldigt, vackert här o var. Och fikat efteråt med varmt kaffe och lussebulle var ju inte en felsatsning.

Men ute. I december. Pha.

Så här mitt i natten (för det är det nu) så hörs ju allt så mycket bättre. Och nu har jag upptäckt att den nya, fina, blänkande (nä, nu ljuger jag, den blänker inte) låter något alldeles infernaliskt. Det är fläktar både högt och lågt i burken, för att kyla av alla häftiga och roliga grejjor som finns inuti. Men det låter. Jättemycket. Faktiskt, knappt jag vågar säga det, som att svära i kyrkan, men den rent av väsnas. Det låter som om det vore storm utanför fönstren, vilket jag först trodde det var, innan jag fattade att det vinande ljudet som sjunker och höjer sig i styrka faktiskt kom från nere vid golvet. Innifrån datorn.

Det sades faktiskt att datorn är en lite högludare variant eftersom den är så hyperduper stark och ny. Eller, nu är den ju några dagar gammal, så snart är den i datakretsar att beakta som urgammal. (såg ni, nu gjorde jag det igen. "I data kretsar" hahahahah. Data och kretsar. Otroligt)

Hm, dags att sova nu tror jag.

Minsta sonen kom och lade sig i vår säng. Han är 5 år och kan väl få glömma bort att han är stor kille då o då. Men har det fortsatt tills han blir 14 ska ja ta ett allvarligt snack med honom.

Det påminde mig om en gång när jag och Hulda Hustrun just hade gått från att bara vara vänner till att bli lite mer. Än vänner alltså. (jo, vi gick den långa vägen, faktiskt) I det läget fanns ju inte jag som annat än "mammas kompis jonas". Så, det blev lite sent en kväll så jag fastnade hos min nu Hulda Hustru, som då var min flickvän, utom inför barnen där var jag mammas kompis. Av nåon anledning somnade jag så gott där, i sängen, lite lagom naken. Jag sov så gott så. Men så hördes det barnaskrik på natten och Hulda Flickvännen gick iväg för att avstyra ljudet. Jag låg kvar under täcket och somnade väl nästan om där. Då hörde jag ljudet av springande fötter. Två små fötter och två större. "nej nej, gå inte in där" hör jag Hulda Flickvännen säga strax före det lilla springande barnet hoppar upp i sängen och ner under täcket.

Det gick några sådana där eviga sekunder, sedan sade den mycket förvånade unge gossen: "men, det ligger redan någon här." Efter det var det där kompisköret helt meningslöst. Men nu blir inte pojken lika förvånad när det ligger en Jonas i mammas säng.

Julen, de dåliga samvetenas högtid. Alla runt mig köper klappar. Varenda männsika. Det finns de som påstår sig vara helt färdiga med julinköpen. Jag tror inte på dem. Själv har jag inte ens börjat. Min Hulda Hustru, som jag evigt dyrkar och beundrar ´pekar glatt på ett antal paket och säger: "det är dina klappar där i den högen". Vad säger man? Jag kan inte visa upp någon hög. Inte ens en liten bula eller svulst.

"Jo, ja ska väl komma till det", säger man då samtidigt som paniken och det dåliga samvetet plågar själen. För vad fasen skall man köpa? Jag är helt urusel på det där med att köpa julklappar til kvinnor. Man vågar ju inte köpa något till köket, inte ens en liten ynka sked, för då kan man få på moppe för att man är mans shouvanist och det vill man ju inte vara. Smink samma sak där. Kläder, vem förstår sig på kvinors stolrekar. Inte jag i alla fall. Bling-bling och juveler då? Tja, det är ju det där med pengar o så. Kanske kan jag skrapa ihop till ett mycket litet bling. Ett mini-bling liksom. Ett blång kanske?

Min Hulda Hustru däremot är fantastisk på att köpa presenter och julklappar. Hon kommer ihåg i december att man i mars sade sig vilja ha just den där grejen, oviktigt vilken, Sånt kommer hon i håg. Så av henne får jag bara saker jag verkligen vill ha. Fattar inte hur hon gör det där. Själv har jag allt för många gånger stått och sett paniken i ögonen på någon som just öppnat en present från mig och försöker låtsas som att det verkligen var vad denna person behövde och ville ha.

Nä, får ta tag i det där.Pengar kanske? Kan det va nått? 500 spänn i ovikta sedlar. Eller 10000 till och med. Nä, det går bort. För opersonligt, jag vet. Glöm att jag ens tog upp det.

Får lura lite till. Eller snarare, börja lura.

Bara en liten fråga. Hur kunde jag leva innan jag mötte denna min älskade. Datan alltså. Den nya.

Fina fisken den.

Såklart. Jag har i dag slagit världsrekordet i eftermiddagslur. Jag sov bort 5 timmar av eftermiddagen/kvällen. Det var otroligt gott att nana, helt klart en 5:a i sammanhangen. Men, jag skall ju sova nu oxå. Och det blev inte lika lätt. Pigg som en liten mört har jag rullat runt i sängen och förgäves försökt få mig lite ro och vila.

Såklart är det så att jag skall upp tidigt i morgon med eftersom de yngsta barnen skall lussa på dagis. Typ klockan mitt i natten. Ute. Visst låter det lockande? Men för att jag skall tillgodogöra mig allt det trevliga i morgon krävs sömn. NU. Bums.

Men men, jag får väl rulla några varv till i bingen (pop. slang för säng) Gonatt!

Vårt hem har genomgått en kris. Vår ack så vackra julgran, helt i modern och miljövänlig plast var vid uppackandet icke komplett. Granen har ju stått i källarförrådet, lite som dracula om dagen, sedan förra årests vinterfest. Nu var det dags att hämta upp den för att sätta ihop, resa och kläda den med sedvanligt pompa och ståt. Lite tidigt kanske ni tycker. Det tycker jag med, men den höjer onekligen mysfaktorn i hemmet. Men nu har vi tappat tråden och får återgå till den påbörjade historien. Granen var som sagt icke fullt komplett när vi packade upp den. Det letade högt och lågt, lågt två gånger eftersom granen som sagt låg i källaren.

Det enda som fattades var en liten enkel plastbit, som skulle sitta i botten på granen och sedan med milt våld föras in i julgransfoten. Utan denna plastbit, ingen resning. Och en liggande gran ville vi inte ha kom vi överrens om. Så, det enda raka var att åka till vårt kära knalleland för att där på Eko inköpa en precis likadan gran som den vi hade hemma. Fast denna nya hade den där plastgrejen.

Så. när vi väl kom hem och Hulda Hustrun fått rumstrera om lite i hallen stod det en liten, fullt klädd i hallen, alltså hade hon tagit toppen på den gamla granen och gjort en liten gran av den. Det e min Hulda Hustru i ett nötskal. Aldrig ge upp, det finns atlltid en lösning. I vardagsrummet står nu granen med alla klappar under. Så vackert så. Mycket juligt på alla sätt.

Men lite tidigt som sagt


Och man kan ju ge sig tusan på att den där lilla plastgrejjen dyker upp snart. Men då har vi varit smarta att spara den gamla granen. För i ett sånt fall hjar vi då två granar ju. Tänk så bra allt kan bli. PÅ en måndag med.

Som jag redan berättat, vi har fått tillökning i familjen. En nu gosse som vi tänker döpa till Bart. Han är nästan helt svart förutom under händerna (tangentbordet alltså), där är han ljusare. Atltså, vår nya dator alltså. Men det förstod ni väl. Jag är forfarande helt begieistrad. Att jag dessutom finner nya roliga saker med den hela tiden är ju inte något dåligt heller. Små finesser, eller stora sådana. Kopplade in antennen till tv-kortet igår så nu har man gått och blivit en av dem som kan ägna sig åt något så fint som "hårddiskinspelning" Vilken tur att jag faktiskt har några serier, Simpsons, Scrubs, american dad och nyheterna. Aldrig missa nyheterna barn. Ett ständigt uppdaterat nyhetsflöde är av största vikt. Annars blir jag grinig.

Vi köpte en märkapparat igår. Ni vet en sån där som spottar fram en, beroende på använadarens språkliga kunskaper, lättläst liten klisterlapp med valfri text. Sa nu har vi snart märkt upp allt från tangentbord (U R @ WoBWOrld" står det på mitt. Mycket prydligt) till mjölkkartongerna. Men nu vet vi ju vems grej man för tillfället lagt vantarna på. Missförstånd kring sakers hemmvist kommer snart att elimineras. Nu tycker man ju att åtta personer, varav två är vuxna, eller, nja. en och en halv person är vuxna, borde kunna hålla ordning på sina saker.

Men det kan de inte,

Så en märkapparat passar så bra så, så (många "så" blir det) nu kanske vi slipper detta eviga tjat över saker som med påstått elller riktigt våld tagits ifrån person a utav person b. Nu kan a triumferande peka på lappen och återta befälet av situaionen. Och visar det sig att person a inte har någon form av äganderätt över ovannämnande sak så visar det sig lika lätt som tvärtom.

Även om ingen tror mig så arbetade jag i 4 år som chef på ett äldreboende. Där lärda jag mig två saker, nej tre grej.... hm, en massa massa lärde jag mig då. Bland annat att jag är allt för konflikträdd för att vara avslappnad i händelse av trätomål. O mänga sådana var det. Ibland påminde jobbet mer om barnpassning än om vuxet chefande. Folk är otroliga, en del skapar oreda omkring sig i arbetsgruppen så att man vill gråta. Men det var inte det jag skulle säga. Utan vad jag lärde mig. Jo, förutom att jag lärde mig att jag är konflikträdd så lärde jag mig att jag är helt och hopplöst kass på administration. Jag tappade bort pappren fortare än jag fick dem, sedan hittade jag dem fem månader senare i en helt annan hög. DÅ var det bara att lägga det på högen märkt "till strimmlaren". Jag tyckte det var ett bra system, för 90% av alla papper vara bara menlösa ändå så. Min dåvarande chef tyckte inte som jag.

Men, och nu till saken. Jag märkte nyttan med märkning. (Va, visst är ja bra,, märkte märkning hahahahahahahahahah. Gud, jag tröttnar aldirg till att lyssna till mig. Ständigt dessa oerhört kvicka kommentarer, rena Oscar Wilde). Men bra är det.

Så nu tänker jag märka min frukostmacka.Jag har märkt att jag är hungrig

(Stanna mig någon, jag fullkomligt sprutar ut kvicka och tänkvärda saker idag. Någon borde spela in allt jag säger så att andra kan få ta del av allt fet kloka och roliga)

Äntligen kom då den nya datorn. Och den är precis så underbar som jag förväntade mig. Förutom att den låter som e´n hårblås så är jag mycket nöjd. Så jag har i dagarna två varit fullt upptagen med att installera, koppla ihop, dona och greja med datorn och dess närmaste omgivning. Det ör så mycket skoj att upptäcka. Hade lite problem med ljudet som krånglade, men det löste ett snabbt samtal till supporten. Så, jag är precis lika glad som en 5-årig pojke som fått en röd brandbil i julklapp.

Med datorn kom en rad skojiga saker. Som en C-pen, alltså en liten scanner i pennformat som kan "läsa" texten på ett papper och överföra det till datorn. Perfekt när man brottas med de krångliga OCR-nummren när man skall betala sina räkningar.

Tänk vad härligt det är med konsumtion. Bästa uppfinningen sedan skivat bröd. Leve kapitalismen.

Det jag behöver nu, mer än något annat, är en liten skruvmejsel. En helt vanlig, liten skruvmejsel. Jag har fullt av stora skruvmejslar, överallt ser jag stjärnskruvmejslar, jag har även riktigt jättestora skruvmejslar. Jag har tänger, tejp, småskruv, stora spikar, sågar, hammare till förbannelse och återigen stora skruvmejslar. Men ingen liten. Och det enda jag behöver är en liten, behändig, flat, gärna gulmenrödgårbra skruvmejsel. Jag har två skruvar att skruva. Men ingen mejsel.

Igår letade jag efter tejp, buntband och limtvingar. Dom grejorna hittade jag. Idag. Näår jag letade efter mejseln. Igår fanns ingen tejp att uppbringa i hela vårt härad. Idag hittar jag tejp och buntband i varje hörn. Men ingen mejsel. Och jag behöver verkligen den där mejseln. Jag vet att jag har köpt, ägt och använt en liten fin, gul, mejsel. Men nu är den borta. Den kan ligga i sommarstugan,men mer troligt är att jag finner den i morgon, när jag letar efter "vad jag nu kan tänkas leta efter i morgon".

Så, utan mejsel kan jag inte skruva och kan jag inte det blir jag aldrig klar med reparationen av vår vackra golvlampa i vardagsrummet. För den är trasig och det behövs en liten mejsel. Som jag inte har.

Denna dagen började inge bra.

Visst är det bra med lösenord. Jag har inget emot fenomenet i sig, inte alls. Kommer man bara ihåg dem eller har skrivit upp dem på någon form av lapp så är det ju utmärkt att lösenorsskydda sina filer, mailkonton och liknande. Känns ju så tryggt med ett riktigt svårt lösenord till banken till exempel.

Men. Nu kommer problemet. Som den uppmärksamma och trogna läsaren redan sett har jag ju formatterat om den ena datorn och står i begrepp att göra det med även den andra av våra förtillfället två datorer. Jag tog hjälp av det utmärkta lilla programmet "flytta filer och inställningar" för att få med mig detr viktigaste. Jättefins.Men, jag har såklart slarvat bort lappen med lösenorden till våra mailkonton. Såklart. Jag kan riktigt se lappen framför mig, men kan för mitt liv inte hitta den. Och eftrersom jag har fallenhet till att få panik så tänkte jag inte på att mailen funkade alldeles utmärkt på den andra datorn, så jag beställde nya lösenord, som kommer på snigelposten om några dagar. Den nya beställningen gjorde att de gamla lösenorden låstes. Såklart. Och det var inte förrän jag kommit så långt som jag kom att tänka på den andra datorn. *SUCK*.

Så, nu får vi ägna några dagar åt att gissa oss till hur mycket otroligt viktiga och intressanta mail som ramlar in p åvåra respektive mailkonto.

Jag skall inte gnälla över att jag även tappade bort lösenordet till MSN oxå. Orkar inte ens bli upprörd för det.

Ett sånt elände.

Jag var ju hos doktorn häromdagen. När jag var där tog han ett blodtryk på mig, lite som en extra koll liksom. Doktorer gör ju sånt så att patienten känner sig väl omhändertagen. För det mesta brukar ju de där trycken vara bra och då gör man ju inte något av det. Men. Säger bara men. Såklart skulle mitt tryck vara åt pipsvängen för högt. Min puls skenade och mitt tryck var högt. Inte skyhögt men högt.

Eftersom jag trots allt är utbildad sjuksköterska (ja vet, det är inte klokt. En sån som mig) vet jag ju att högt blodtryck inte är någe vidare. Speciellt som jag brukar ha ett lite lågt tryck. Men de var förr det. Innan jag blev pensionär *lol*^.

Min hulda Hustru blev även hon orolig så hon gick direkt och köpte en såndär liten apparat för enkel kontroll av blodtryck. Så nu tar jag blodtrycket var femte minut. Och det blir samma nedslående resultat varenda gång. Någonstans runt 130/95. Och min puls skenar uppemot 100slag/minut. Detta plus en övervikt på närmare trettio kilo gör ju att man blir lite dyster. Det är som att jag skrivit "välkommen" i pannan till hjärtinfarkten om en sådär 5 år. O det vill jag ju inte. Alls.

Som proffesionell hypokondriker tycker jag ju att en sjukdom eller två bara livar upp. Fast inte när detr är på riktigt. Det är ju inte kul alls.

Nå, i morgon skall jag börja motionera. Det ska jag. Så det så.

Har återupptäckt Jakob Hellmans mästerverk "...och stora havet". Förstår inte varför jag glömt bort den skivan. Fan, jag förstår inte ens varför jag inte lyssnat på den varje dag, år ut och år in. Såååååååååå bra!!!!!

"jag såg stora havet och jag förstod hur stort det var. Jag är inget litet barn"

Så bra. Obegripligt stort bra.

Jag står i begrepp att formattera vår ena dator. Den har krånglat länge så det är mer än dags. Men jag vet ju hur det blir. Jag kommer att glömma att göra backup på något viktigt och sedan kommer jag att desperat försöka återskapa filer med något program för sådant. Jag vet detta. Och ändå skall jag formattera. För jag måste. För datorn är knäpp. Uscha. Tror jag väntar lite. Måste ladda först.

Men strax så.

Alla spelar poker. Utom jag. Vart man än ser så sitter folk och spelar poker för fulla muggar. Svensk Handel har utnämnt polerutrustning till årets julklapp. Bara en sån sak. Och jag som inte ens kan spela poker. Jag kan å andra sidan inte spela något annat kortspel heller. Min ömma moder är/var mycket emot det där med spel och dobbel, en inställning hon ärvt i rakt nedstigande led från sin fader, min morfar. Jag har inget alls emot spel och inte heller mot dobbel har jag några starka invändingar. Jag har däremot svårt att förstå de som spelar, jag tycker det känns som om man kastar pengarna i sjön. Jag ägnar mig hellre åt dryckenskap och kvinnor.

Men som sagt. Nu spelar alla poker. Jag kan inte riktigt förstå vadan denna vurm utvecklats. Ena stunden är det bara cowboysare som spelar poker, andra stunden är Linda Rosing sysselsat med pokerspelande på heltid. Och vi vet ju alla att hon inte ägnar sig åt något omodernt. Man kan se på pokerspelande kändisar på tv, folk slänger ut sina biljardbord och pingisbord ur sina källare och dukar upp spelbord i stället. Och jag fattar ingenting. Vad är det för fel på pingis?

Nä, tacka vet jag "finns i sjön". Det kan jag inte heller spela. Men det ser roligare ut.

Ännu en dag har gått. Alltså, jag väntar ju på den där jäkla datorn, den som aldrig kommer. Och medan jag väntar på den så blir det en massa tid som skall fördrivas. Egentligen är det ju bedrövligt att så många minuter, timmar och dagar skall "lidas igenom". För jag är av den uppfattnigen att ramsor som "den som väntar på något gott...", eller "inget är som väntans tider" är rent kvalificerat skitsnack. Det finns ju inget värre än att vänta på något, spelar ingen roll vad det är. Man har plötsligt fått en massa dötid över, som bara skall fördrivas. För den tiden är ju så mycket mindre värd än den tiden som man kan avverka utan att behöva vänta på något. För när jag väntar, då är jag ju liksom intre i nuet. Jag är helt koncentrerad p ådet som jag väntar på. Så därför kan jag ju inte "leva i nuet" alls i ett sånt läge. Och det skall visst vara bra. Att leva i nuet.

Men, som sagt; jag pallar inte det när jag väntar på något. Nu måste det vara färdigväntat. SNART!

De ringde här i går och berättade att den nya datorn kommer på fredag efter 18.00. ÄNTLIGEN. Jag tycker att jag har väntat i en evighet nu, så jag blev så glad så glad. Skulle till att formattera om den gamla datorn, efter att jag samlat ihop altl som skall sparas i form av lösenord, mail och bilder och liknande.Vid senaste virus scanningen fann vi hela 11 virus. Livet i den moderna it-tiden är underbar.

Såklart ringde de i kväll. Såklart var den skärmen vi beställt restad. Såklart.

Så. Det är bara att bita ihop och vänta till nästa vecka.

Såklart!

Snön bra faller och faller. Jag tror att den korrekta benämningen är att snön "yr". O jag blir bra på bättre o bättre humör ju mer drivorna växer.