Kärlek som gåva och gåvors tjuv

Ibland, mitt i natten, som nu, kommer jag på att jag fått den vackraste gåvan en människa kan få. Jag har fått mina underbara barn att älska och älskas av, min otroliga, vackra, fantastiska brilljanta älskade fru. Jag får ha min mor i livet. Jag får gosa med våra två katter. Jag kan röra mig, gå, stå , tala, tänka. Göra och förgöra. Allt detta får jag. Bara så där. Utan att jag på något sätt förtjänat det, eller på något sätt vara värdig detta. All den kärlek som jag oftast, på dagarna, bara tar för givet. Till mig.

En vän till mig o hans fru går isär i dagarna. Som ett gigantiskt västgötaklimax på året 2005. Som en, för dem, stor grå bombkrevad mitt i livet.

Jag kan inte annat än att tacka min lyckliga stjärna för att jag får ha det jag har. Även fast jag inte förtjänar det.

Alls.

Och jag vet att jag inte borde tänka så, men jag gör det: "tur att det inte händer mig". Så långt sträcker sig alltså inte min människokärlek, min empati eller min medkänsla. "Tur att det inte händer mig"

Förlåt min bästebror och bästebroderns hustru. Jag vet att ni lider. Och jag kan endast tänka: tur det inte gäller mig. Denna gången.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback