Hålens fysionomi
Om jag någon gång börjar med något vet jar att jag kommer att behöva göra det resten av livet. Jag bara är sån, en sån som så lätt så lätt blir beroende. Av kärlek,socker, trygghet, nikotin, koffein, fett, alkohol, av människor. Jag vet att bara jag sniffar lite på kanten på korken till sirapsflaskan startar det en rad olika kemiska responser i mitt huvud, i mitt inre. Det handlar inte bara om ren kemi, utan om vad som saknas hos mig. Förutom ryggrad då alltså.
Inom mig finns oräkneliga hål. Där kan jag stoppa in allt jag finner på vägen. En del passar precis i hålet, en del får jag banka in, hata in på plats. När jag väl stoppat till ett hål öppnar sig genast ett annat på en annan plats, som läckro i ett skrov på en allt för gammal hjulångare. Jag glufsar i mig allt lika girigt, från luften jag andas till vattnet jag dricker. Inte en mugg, inte två, utan mer och mer tills illamåendet bryter kontakten med behovet, så att jag får andas ut lite.
fan vet om allt är värt det.
Inom mig finns oräkneliga hål. Där kan jag stoppa in allt jag finner på vägen. En del passar precis i hålet, en del får jag banka in, hata in på plats. När jag väl stoppat till ett hål öppnar sig genast ett annat på en annan plats, som läckro i ett skrov på en allt för gammal hjulångare. Jag glufsar i mig allt lika girigt, från luften jag andas till vattnet jag dricker. Inte en mugg, inte två, utan mer och mer tills illamåendet bryter kontakten med behovet, så att jag får andas ut lite.
fan vet om allt är värt det.
Kommentarer
Trackback