WoBWorld

Denna dagen, anno 2005, kommer hädanefter bli kallad "innebandydagen". Jojo men. Det visste ni inte. Men så är det. Jag och hulda makan har själva beskådat inte en utan två lag som träna idag. Det har vart så mycke innebandy att jag nästan blivit lite atletisk i kroppen. Na, nu ljög ja, men litet smärtare i alla fall.

Eller, äh, skit i det.

Vi har varit med först min ärade som Alexander på hans träning. Fasligt vad pigga och nytra 9 åringar är. En hel gymnastiksal med springande, hoppande, skjutande, brölande, ropande, spelande 9-åringar. Sånt kan skärra den lugnaste. Min älskade son stod målvakt för första gången. Han ville prova det själv. Jag tror han har räknat ut att man slipper springa så förbaskat om man står i mål. Och så får man ju ha på sig den fräcka hjälmen (säger man "fräck" längre förresten, eller är det hopplöst passé?)

Efter att vi hade sett färdigt den träningen var det dags att köra hem sonen, hämta äldsta dottern och åka till hennes innebandyträning. Nu var det flicklaget som spelade, kan lova att ettt gäng 15-åriga tjejer kan ställa till en massa ljud och stök även de.

Så, som sagt. Hade man inte sett innebandy förut så hade denna dagen räcktr för att stilla nyfikenheten