Min polare panik o sånt
Nu har det varit riktigt jobbigt i några dagar. November kom ifatt mig så just nu så verkar det som om mina kära Anafranil inte gör ett endaste gnutta grand nytta. Nojorna avlöser varandra, ringar in mig, håller fast mig. Alla knep med andas i fyrkant, koncentrerea sig på nuet, låta ångesten härja fritt, alla dessa ideer visar sig var skvatt intet värda när herr panik kommer och knackar på igen. Eller knackar på, skitsnack, han har sparkat in dörren så den rök från sin karm och ligger i regnet utanför i spillror.
Häromdagen när vi var på kyrkogården slutade det med att jag flaxade omkring i mörkret bland alla dessa stillsamma människor, jag sprang, sprang sprang till lungorna inte orkade pumpa mer, jag sprang till bilen och satte mig där och hade min egna lilla halloween-fest, jag och paniken. Inga andra kom vet du. Snacka om sorglig syn, en mörk desperat man som springer så fort han kan på en kyrkogård i mörkret. Ren tur man inte sprang rakt ner i en nygrävd grav.
Min stackars Hulda Hustru lämnade jag ensam på kyrkogården, överlät som vanligt åt henne att reda upp mina affärer, denna gången med mina älskade döda anhöriga. Enda sättet för mig att få någon som helst koll på ångesten var att slå mig själv gång på gång i ansiktet medan vi åkte hem, fastnande i varje jäkla rödljus som finns i staden. Skrämde slag på min förtjusande fru. Förstår verkligen inte hur min älskade maka står ut. För inte ens jag står ju ut med mig.
Så blir jag sittande här då, fast i vår lägenhet, stirrande på väggar och tak som den galning jag faktiskt är. 15 år, samma sak varje höst, mer eller mindre. Men jag trodde faktiskt att jag skulle klara mig denna gången eftersom jag gjort sådana stora framsteg under sommaren, och lite bättre kanske det är. Men faktum kvarstår, jag har fått det som gemenligen kallas the Blues tillråga på allt. En klockren depression med otaliga uppvaknanden på natten, olust inför allt, ingen livsglädje, inte ens av sådant som brukar glädja mig, tom , tom , tom. Och så dessa panikattacker.
Så grattis världen, jag ger er fortfarande full valuta för edra inbetalda pengar, allla biljetter gäller och showen har börjat.
Och snart är det jul.
Häromdagen när vi var på kyrkogården slutade det med att jag flaxade omkring i mörkret bland alla dessa stillsamma människor, jag sprang, sprang sprang till lungorna inte orkade pumpa mer, jag sprang till bilen och satte mig där och hade min egna lilla halloween-fest, jag och paniken. Inga andra kom vet du. Snacka om sorglig syn, en mörk desperat man som springer så fort han kan på en kyrkogård i mörkret. Ren tur man inte sprang rakt ner i en nygrävd grav.
Min stackars Hulda Hustru lämnade jag ensam på kyrkogården, överlät som vanligt åt henne att reda upp mina affärer, denna gången med mina älskade döda anhöriga. Enda sättet för mig att få någon som helst koll på ångesten var att slå mig själv gång på gång i ansiktet medan vi åkte hem, fastnande i varje jäkla rödljus som finns i staden. Skrämde slag på min förtjusande fru. Förstår verkligen inte hur min älskade maka står ut. För inte ens jag står ju ut med mig.
Så blir jag sittande här då, fast i vår lägenhet, stirrande på väggar och tak som den galning jag faktiskt är. 15 år, samma sak varje höst, mer eller mindre. Men jag trodde faktiskt att jag skulle klara mig denna gången eftersom jag gjort sådana stora framsteg under sommaren, och lite bättre kanske det är. Men faktum kvarstår, jag har fått det som gemenligen kallas the Blues tillråga på allt. En klockren depression med otaliga uppvaknanden på natten, olust inför allt, ingen livsglädje, inte ens av sådant som brukar glädja mig, tom , tom , tom. Och så dessa panikattacker.
Så grattis världen, jag ger er fortfarande full valuta för edra inbetalda pengar, allla biljetter gäller och showen har börjat.
Och snart är det jul.
Kommentarer
Postat av: pernilla
min kärlek till dig övervinner det mesta.Jag älskar dig min underbare man.Din sjukdom har delvis gjort dig till den du är och jag älskar ju dig, som du är.
Trackback