slut
Min handläggare på försäkringskassan ringde för att kolla läget. Jag sa som det är, att arbetsprövningen gick åt pipan helt enkelt på grund av att jag inte pallade trycket. Handledaren börjde nu prata om att vi kanske skall se detta som en planering över flera år. Flera år. Hjälp. För mig som inte haft en sjudag fram till jag var 30 känns det som om man bestämt sig för att de rear ut min modell. Niceprice backarna, där ligger nu jag med trasigt konvolut och söndrigt ínlaga.
Flera år. Sug på den. Ute ur systemet. Är jag verkligen så trasig. Jo det är jag nog. Bannar mig själv dag efter dag, gång efter gång. Varför körde jag bara på, då åren 2000-2003 när kroppen skrek, ropade, vrålade "lugna ner dig" "alla kan inte bli nöjda" "se på dej, du mår dåligt" . Hade jag växlat ner till en lugn mittenväxel skulle jag nog kunnat vara betydligt bättre nu. Men det är försent att ångra sig. För jag hade ju roligt samtidigt när jag sprang från möte till patient till läkarrond, tillbaka för att skriva minnesanteckningar från morgonmötet, ta emot 11.00 besöket "ursäkta att jag är sen, vi skall in i detta rummet", ta telefonsamtalen, springa till nästra patient, hinna med ett snabbt minimöte med en kollega i korridoren, vidare ut, ut, ut, faxa, skriva, ringa , springa, le, le,le till förbannelse.
Allas slaskhink, allas spypåse, le, le, le, reda ut alla dessa småbråk som ständigt uppstår i en organisation, föröka styra verksamheten mot ett större egenansvar, lyfta peronalen så att de uppträder som de vuxna männiksor de är, inte låta dem ducka varje gång. Det svåraste var väl att hitta gränsen om hur mycket av det man visste som skulle vara allmän känedom. Är det så att alla i en arbetsgrupp skall veta att den eller den har fått en skriftlig varning, eller är det en sak mellan aktuell medarbetere och arbetsledaren. Hur mycket skulle man informera de andra i gruppen, de som ständigt skrek på information men inte lyssnade när den kom, som ständigt ställde krav på förändring, bara den för guds skull inte berör en själv.
Hur hårt skulle man påvisa sitt eget job, det som alltid av medarbetarna anses som en räkmacka med kurser, gå hem tidigt på fredag, aldrig jobba helg osv osv. Skulle man påpeka den 200% arbetsbelastningen, påpeka sin 60 timmars arbetvecka, påvisa hur det sliter en människa itu om den skall tvingas ta beslut gång på gång som är direkt negativa till den andra arbetrollen man har.
Ja vet inte. Vet bara att jag kört slut på min kropp inder många år, först som tim-anställd under 6 år, aldrig kunna planera mer än en vecka frammåt, aldrig sommarsemester, alltid snabba omställningar, sedan under studiotiden med en nyfödd son som krävde sin uppskattning, sen som sjuksköterska/arbetledare som utvecklades till sjuksköterksa/enhetschef. Två jobb, en lön. Patienter, anhöriga, personal, läkare, biståndsbedömare, alla , alla, alla letade ständigt efter just mig. O jag sprang, sprang, så fort jag orkade, så långt jag kunde, fort, fort, fort.
Tja så här i efterdyningarna så fattar jag väl vad jag borde fattat då. Det går inte att arbeta så. Ingen kan arbeta under de förutsättningarna. Man skrotade ju sedan hela det systemet. För det funkade helt enkelt inte. Kvar är då bara spillrorna av den jag var när jag stack in huvudet i det getingboet.
Klart jag borde förstått, borde kunat begränsa de krav jag hade på mig. Så klart. Men om man som jag inte lan säga "nej" är det svårt. Så man kör systemet trots att det dammar, ryker, pyser och slår enstaka gnistor om det, man ignorerar lukten av brännt gummi och upphottade elspolar. MAn faller en gång, två gånger, man haltar nu, man faller igen, det blöder frå ett sår i skallen, halsen värker, man hostar, hostar, hostar gult slem, blod, mer blod, smärtan är överväldignade, man faller igen, släpar sig upp, går på knära, Repar knäna blodiga mot kolstybben. Man ignonerar vätskekontrollen, slänger av sig dräkten, den hindrar bara, man måste fram, fort, nu. Fram,
Någonstans där bryts den heliga lans man bär med sig. Stoltheten faller i spillror.
Och där är ja nu.
Slut.
Utgår ur sortimenten
Om jag bara vetat.
Flera år. Sug på den. Ute ur systemet. Är jag verkligen så trasig. Jo det är jag nog. Bannar mig själv dag efter dag, gång efter gång. Varför körde jag bara på, då åren 2000-2003 när kroppen skrek, ropade, vrålade "lugna ner dig" "alla kan inte bli nöjda" "se på dej, du mår dåligt" . Hade jag växlat ner till en lugn mittenväxel skulle jag nog kunnat vara betydligt bättre nu. Men det är försent att ångra sig. För jag hade ju roligt samtidigt när jag sprang från möte till patient till läkarrond, tillbaka för att skriva minnesanteckningar från morgonmötet, ta emot 11.00 besöket "ursäkta att jag är sen, vi skall in i detta rummet", ta telefonsamtalen, springa till nästra patient, hinna med ett snabbt minimöte med en kollega i korridoren, vidare ut, ut, ut, faxa, skriva, ringa , springa, le, le,le till förbannelse.
Allas slaskhink, allas spypåse, le, le, le, reda ut alla dessa småbråk som ständigt uppstår i en organisation, föröka styra verksamheten mot ett större egenansvar, lyfta peronalen så att de uppträder som de vuxna männiksor de är, inte låta dem ducka varje gång. Det svåraste var väl att hitta gränsen om hur mycket av det man visste som skulle vara allmän känedom. Är det så att alla i en arbetsgrupp skall veta att den eller den har fått en skriftlig varning, eller är det en sak mellan aktuell medarbetere och arbetsledaren. Hur mycket skulle man informera de andra i gruppen, de som ständigt skrek på information men inte lyssnade när den kom, som ständigt ställde krav på förändring, bara den för guds skull inte berör en själv.
Hur hårt skulle man påvisa sitt eget job, det som alltid av medarbetarna anses som en räkmacka med kurser, gå hem tidigt på fredag, aldrig jobba helg osv osv. Skulle man påpeka den 200% arbetsbelastningen, påpeka sin 60 timmars arbetvecka, påvisa hur det sliter en människa itu om den skall tvingas ta beslut gång på gång som är direkt negativa till den andra arbetrollen man har.
Ja vet inte. Vet bara att jag kört slut på min kropp inder många år, först som tim-anställd under 6 år, aldrig kunna planera mer än en vecka frammåt, aldrig sommarsemester, alltid snabba omställningar, sedan under studiotiden med en nyfödd son som krävde sin uppskattning, sen som sjuksköterska/arbetledare som utvecklades till sjuksköterksa/enhetschef. Två jobb, en lön. Patienter, anhöriga, personal, läkare, biståndsbedömare, alla , alla, alla letade ständigt efter just mig. O jag sprang, sprang, så fort jag orkade, så långt jag kunde, fort, fort, fort.
Tja så här i efterdyningarna så fattar jag väl vad jag borde fattat då. Det går inte att arbeta så. Ingen kan arbeta under de förutsättningarna. Man skrotade ju sedan hela det systemet. För det funkade helt enkelt inte. Kvar är då bara spillrorna av den jag var när jag stack in huvudet i det getingboet.
Klart jag borde förstått, borde kunat begränsa de krav jag hade på mig. Så klart. Men om man som jag inte lan säga "nej" är det svårt. Så man kör systemet trots att det dammar, ryker, pyser och slår enstaka gnistor om det, man ignorerar lukten av brännt gummi och upphottade elspolar. MAn faller en gång, två gånger, man haltar nu, man faller igen, det blöder frå ett sår i skallen, halsen värker, man hostar, hostar, hostar gult slem, blod, mer blod, smärtan är överväldignade, man faller igen, släpar sig upp, går på knära, Repar knäna blodiga mot kolstybben. Man ignonerar vätskekontrollen, slänger av sig dräkten, den hindrar bara, man måste fram, fort, nu. Fram,
Någonstans där bryts den heliga lans man bär med sig. Stoltheten faller i spillror.
Och där är ja nu.
Slut.
Utgår ur sortimenten
Om jag bara vetat.
Kommentarer
Trackback