15 år

Min äldsta son fyller 15 nästa månad. 15. För tusan böhflar, det var ju bara nyss jag var 15 själv. 20 år sedan säger du. Inte då, intre kan det vara 2.... jo du har rätt, det är 20 år sedan jag själv vandrade denna jord med 15-åriga fötter. Åkte stulen moped, drack Rosita i en trappuppgång eller delade på en flaska Heineken med bästa kompisen uppe på en vind..

Ett tag hade jag pippi på att göra sönder askoppar av glas, jag slängde alltid ner varenda jag såg i parkhallen när det var dans där. Kommer du ihåg det
Chrille? Eller när vi bröt oss in i teaterladan och stal 100watts glödlampor. Du och jag, Larsa, Diana, Pernilla och alla de andra som vi umgicks med på den tiden.

Luftknull med magen full av billigt stulet rödvin, litet paket Prince i fickan óch moppe hjälmen på bänken där nere i Johannslundsgatans lekpkats. Gubben tjat som alltid knatade omkring med sina eviga ica kassar. Han är död nu. Då, när vi ägde lekplatsen levde han.

Kommer du ihåg när vi kravlade oss in i en inspektionslucka in till under huset. Där satt vi, läste porrtidningar och rökte, rökte, rökte. Det var då, då när vi inte kunde dö.Vi klättrade längst upp påbyggnadsställningar, balanserade där uppe. Då när vi inte kunde dö.

Kommer ihåg när du stulit en skinnjacka från fulraggarna i Falkenberg, eller om det var Varberg, vem bryr sig. Stora fula, illa skötta raggarbilar patrullerade vår gata, fram och tillbaka. Vi satt på taket till mitt hus, du var längst upp, längst bort, som om vi kunde fly vårt öde bara genom att klättra.

Varma sommarnätter i skogen, grilla en stek över öppen eld, dricka folköl på back, ljusa morgnar där solen stiger som en vit skiva upp, fram, över våra ansikten, skuggan av en gren på din panna.

Minns du stenplockaren? Han som klockan 5.30, när bara vi och fåglarna var vakna, gick och plockade småsten ner i en påse. Sten efter sten försvann ner i påsen. Han tittade litet avmätt på oss som om bi inte hörde hemma där, som om det var vi som avvek från grundstudien. Inte han själv med påsen i hand. En ljus, varm, sprudlande, tyst sommarmorgon.

Och nu är det min sons tur. Att vandra hela den där svåra, smala stigen, med rötter och stenar att halka, snubbla på. En kort bön till Gud, låt det gå väl.

Låt det gå väl.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback