Lördagsgodis

Har varit nere i affären och köpt lördagsgodis till barnen (och kanske slinker det ner en o annan hos de vuxna med). Egentligen är det ju en idiotisk ide. Från tandälsosypunkt förstår jag när de mässar om att man minsan skall äta godis så sällan som möjligt. Men snälla, dom blir ju som små monster. Sockerhöga rusar de omkring i lägenheten och skriker rakt ut. Bara högt, ihållande och med emfas.

Vore det egentligen inte bättre att portionera ut godiset i små portioner över hela veckan. Så man slapp det eviga kriget som är på lördagskvällen när man skall få de små liven att gå o lägga sig. Hoppiga på gränsen till ep-anfall studsar, hoppar, rusar, ramlar de omkring. Hela tiden tjutande, visslande, gapande, skrikande, LÅTANDE!. Gutturala läten som påminner om dem från våra släktingar bergsgorillor och schimpanser.

De raglar mellan sitt rum och toan, köket, vardagsrummet med ostyriga ben. Sen kommer som ett brev på posten att de är törstiga av de salta godisen och pinkenödiga av den söta. Så de studsar mellan toan och köket under ca en timma. Enda anledningen till att de somnar är väl att de helt enkelt brinner ut, som små ljus.

Sen ligger de där, sovandes. Och då, ta mig fan, kan man inte annat är att titta på dem och stilla mumla: "men de är ju för söta ialla fall".

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback