WoBWorld

Jag känner mig som en oskuld inför det här med motion. Jag har på känn att det kommer göra litet ont, kanske blöder jag litet. Men jag måste förbi för att senare kunna njuta av motion sådär som man hör att en del gör. Ni vet dom där som springer 2 mil före jobbet på morgonen och tycker att det är jätteskönt och att de inte skulle klara sig utan motion.

Men tänk om jag är en sådan som inte kan får orgas...en sån som inte kan njuta av motion. Som alltid tycker att det är jobbigt och besvärligt, som inte känner av allra minsta av det där lyckoruset som folk påstår att de får genom kroppens egna morfin, fan ja kommer inte ens ihåg vad det heter.

Tänk om jag alltid upplever att det känns som om lungorna sprängs, att det flimmrar framför ögonen, att benen känns som kokta spagetti alternativt stumma trädstammar. Sådär som det kändes i gymnastiken i skolan. Och då motionerade man ändå regelbundet. Endorfiner hette de där morfinet förresten.