Sjöboklint

Tog vägen förbi jobbet idag eftersom jag behövde en underskrift från chefen för at kunna boka läkartid. Allt verkade vara som vanligt, fast annorlunda. Kändes liksom som jag inte var en del av arbetsplatsen längre. Jag har varit där sedan 1991, 6 April. Mer eller mindre växt upp där, blivit man. Stället har varit en del av mig på ett sånt där tryggt, naturligt sätt man bara kan känna på en plats där man känner alla, vet alla skrymslen och vrår, kan det mesta om stället och mycket om människorna. Jag har varit på varenda avdelning, jobbat som vaktmästare, vårdbiträde, i tvätten, underköterska, sjuksköterska enhetsansvarig, i hemvården, hemtjänsten, allt, allt, allt.

Sett människor komma och gå. Suttit bredvid bädden när oräkneliga har dött, tröstat, gråtit. Skrattat, skrattat och skrattat igen, bråkat med arbetskamrater, blivit vänner igen, festat, umgåtts och i vissa fall även älskat. Jag mötte min fru där.  

Nu har jag inte jobbat på snart ett år. Har fullständigt tappat greppet om stället. Såg människor där som jag inte har en aning vilka de är, ny ansikten. Ingen ide' att bry sig om dem. De rör inte mig längre.

Var en inte alltigenom bahaglig känsla den där av utanförskap som jag kände. Utanförskap och känsla av misslyckande. Vilken skön cocktail va? Jag är killen som pajjade. Som gick sönder. Som inte pallade trycket. KIllen som man inte riktigt vet om man ska fråga om hur han mår, för det kan bli så jäkla pinsamt om han säger att han mår kass. Den killen är jag.

Fast det var oerhört gott att se en del av de människor jag lärt känna igen.

Jaja, i morgon mår jag säkert bättre igen.

Såklart!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback