WoBWorld

Herregud, ungarna har en kompis hemma. De små barnen alltså. Så det gör tre ungar som gapar, skriker, hoppar, skuttar, ramlar, hojtar, rusar, leker, ropar, rasar, ramlar, faller, vrider sig, rumlar, leker, leker och leker litet till. I vår lägenhet. Kul. För barnen alltså. Jättekul. För barnen.

Själv är jag... tvehågsen. Kul att barnen har kompisar och har kul. Mindre kul för mig com är vuxen och anser att man bara skriker när man är på rockkonsert eller på krogen om man är JÄTTEfull.

Enda anledningen till att skrika inomhus skulle väl vara om det är jordbävning eller om elden utbrytit. Ingadera av uppräknade elternativ föreligger nu.

Annars är jag mycket för den litet mer stillsamma tuillvaron, man tassar på sockefötter tyst och stilla till köket där man tyst och hänsynsfullt öppnar kylskåpet. Eller man går sakta och värdigt till datorn och sitter där tyst, tyst och knappar dämpat på tangenterna. Fan jag vågar ju knappt spola om jag går på toaletten på natten.

Men barnen har en annan agenda de. De lever i alla fall ut sin livsglädje. Det får ju anses vara positivt.

Fast jag tycker nog de kunde leva litet tystare. Som hasselmusen, ett gott föredöme.

Jag skall nog bli hasselmus i mitt nästa liv, de har nog tysta barn. Tror jag.