Stora intet
Ibland är livet sådär jäkla kymigt. Man får liksom ingen fart på dagen, veckan, månaden, året. Allt står stilla, status quo i sinne och själ, ingen utveckling. Ibland beror det på en själv, ibland på andra, oftast en kombination av bägge. I dag har varit en sådan dag. Stilla flyter livet förbi, inga hinder men heller inget som kör på.
Morgonen började med dagens försök att gå till jobbet. Idag kom jag hela vägen in, sen drog ja ingen. Min Hulda Hustru var med mig, morsa på låtsas liksom, men det hjälpte inte. Jag började skaka som en kollibrivinge så fort vi kom in i rummet. Som tur var kunde jag gå utan att man ställde allt för många frågot. Det är då fan att ja inte skall kunna ta mig i kragen ocvh bre några förjordade mackor på morgonen, jag ska ju bara vara där i 2 timmar. Som en jäkla unge som ska börja dagis, med mamma och allt. Förstår inte att min fru står ut med mig. På riktigt, livrädd att hon skall tröttna på att agera mamma åt en vuxen karl. Måste skärpa mig. Måste.
Så. Sen satt jag där hemma, trött, helt slut, av att inte gå till jobbet. Inte illa, jag är nog den enda jag vet om som blir helt slut av att INTE jobba :-)
Sen har dagen liksom bara flutit på, försvunnit, tid svunnen och förlorad att aldrig åter komma igen. Borta. Jag har legat på soffan och lyssnat på gamla blueslegender som leadbelly, John Lee Hoker, Muddy Waters och Lightnin Hopkins. Liksom begravt mig och mina sinnen i den stora blå känslan. Tagit mig ett bad, där Hulda Hustrun kom in med ett glas kaffe och glass. Ja vet, hon är helt otroligt, säg inget, jag vet.
I övrigt Intet.
Förutom sonens utvecklingssamtal har jag inte bidragit med något av värde på hela dagen. Nästan en grym skicklighet i lättja.
Så sakta gingo tiden...
Morgonen började med dagens försök att gå till jobbet. Idag kom jag hela vägen in, sen drog ja ingen. Min Hulda Hustru var med mig, morsa på låtsas liksom, men det hjälpte inte. Jag började skaka som en kollibrivinge så fort vi kom in i rummet. Som tur var kunde jag gå utan att man ställde allt för många frågot. Det är då fan att ja inte skall kunna ta mig i kragen ocvh bre några förjordade mackor på morgonen, jag ska ju bara vara där i 2 timmar. Som en jäkla unge som ska börja dagis, med mamma och allt. Förstår inte att min fru står ut med mig. På riktigt, livrädd att hon skall tröttna på att agera mamma åt en vuxen karl. Måste skärpa mig. Måste.
Så. Sen satt jag där hemma, trött, helt slut, av att inte gå till jobbet. Inte illa, jag är nog den enda jag vet om som blir helt slut av att INTE jobba :-)
Sen har dagen liksom bara flutit på, försvunnit, tid svunnen och förlorad att aldrig åter komma igen. Borta. Jag har legat på soffan och lyssnat på gamla blueslegender som leadbelly, John Lee Hoker, Muddy Waters och Lightnin Hopkins. Liksom begravt mig och mina sinnen i den stora blå känslan. Tagit mig ett bad, där Hulda Hustrun kom in med ett glas kaffe och glass. Ja vet, hon är helt otroligt, säg inget, jag vet.
I övrigt Intet.
Förutom sonens utvecklingssamtal har jag inte bidragit med något av värde på hela dagen. Nästan en grym skicklighet i lättja.
Så sakta gingo tiden...
Kommentarer
Trackback