WoBWorld

I dag hände faktiskt en sån där grej som man ser att gamla mormödrar skickar in tíll Allers eller Året runt. Det innefattar barn och då får det ju anses som litet extra gulligt. Fast det var faktkskt jäkligt kul.

Till historien hör ju att vi har två telefonlinjer. En för de vuxna och en för ungdomarna. Till den linjen som går till mig och Pernilla har vi nyss köpt en ny telefon. En väggfast sådan, så slipper man leta efter telefonen i hela 5-rums lägenheten.

I vilket fall som helst.

Jag ligger och lögar mig i ett härligt söndagsmorgonbad, hulda makan är upptagen med toalettbestyr kring yngsta dottern. Då ringer telefonen, varvid yngsta sonen, 5 år, svarar. Vi hör hur han resonerar i luren. Han presenterar sig i verderbörlig ordning och efterfrågar givetvis den uppringandes namn.

Till det roliga.

Vi hör hur den lille mannen mycket allvarligt  säger till den uppringande: Det kan du inte, du sitter fast i väggen.

Troligen hade ju den andre änden frågat om inte Casper kunde gå med telefonen till någon vuxen. Men det kunde han ju inte, telefonen satt ju fast i vägen.

Ja, ja vet, det låter inte lika kul nu när jag skirkver om det. Om det beror på begränsningar i min texbehandling eller i att det helt enkelt inte är speciellt kul vet ja inte. Men vi skrattade iaf.