Vi kommer alla dö.
Jag har redan varit utbränd, redan gjort den trippen. redan för flera år sedan, det var på den tiden det inte kallades utmattingsdepression, utan utbränd. Då blev jag sjuk av att leva. Nu är jag hemma på grund av panikångest. Inte illa jobbat, att lyckats pricka in dessa moderna sjukdomar.
Men problemet bottnar ju i samma grund.
Vi skall alla dö. Oftast låtsas vi inte om det, utan vi låter dagarna gå på som om inget slut fanns. Vi skjuter upp saker, vi felprioriterad, vi struntar i våra egna behov för det finns ju alltid en annan dag.
Men vi skall alla dö.
Ibland läcker vetskapen om detta över, som bläck genom papper. Då får vi ångest varvid vi rusar till teurapeuten som kan tröst oss med att det är hetl naturligt att känna så. Det är inget fel, men det är inte heller farligt. Det är bara hjärnspöken.
Men vi skall alla dö. Oavsett om vi finner lyckan, oavsett om vi förverkligar oss själva, blir viktiga samhällsmedborgare, stora konstnärer eller giganter i livet. VI kommer alla, du och du och du. Att dö.
Det är inte en möjlighet utan tvunget. Vi alla som lever kommer obevekligen dö. Oavsett hur mycket vi vrider oss, flyr och låtsas att ingen dör finns. Vi kommer dö. Du och du och du och jag. Vi kommer alla dö.
Vi äter medicin för att orka leva. Men vi kommer likt förbannat att dö.
Så när jag blir galen av rädsla, säg inte åt mig att det är normalt och inte farligt för det är bara hjärnspöken. För vi skall alla dö.
När jag kvider av ångest, vrider mig runt likt en mask på en krok, när jag i panik gömmer mitt ansikte i mina händer, när jag förtvivlat föröker rädda en skärva förnuft och tanke. Säg inte åt mig att det är ofarligt. För till slut skall vi alla dö. Med eller utan läkemedel, med eller utan vänner, med eller utan nära och kära, med eller utan framgång. Vi skall alla dö. En miljard av terapitimmar kan inte ta bort det faktum att vi skall alla dö.
Vi skall alla dö. Så vem fan är det som är sjuk? Jag som känner döden bakom mig, i mig, i varje andetag, varje steg, varje tanke, eller du som låtsas att du är odödlig.
Vi skall alla dö.
Men problemet bottnar ju i samma grund.
Vi skall alla dö. Oftast låtsas vi inte om det, utan vi låter dagarna gå på som om inget slut fanns. Vi skjuter upp saker, vi felprioriterad, vi struntar i våra egna behov för det finns ju alltid en annan dag.
Men vi skall alla dö.
Ibland läcker vetskapen om detta över, som bläck genom papper. Då får vi ångest varvid vi rusar till teurapeuten som kan tröst oss med att det är hetl naturligt att känna så. Det är inget fel, men det är inte heller farligt. Det är bara hjärnspöken.
Men vi skall alla dö. Oavsett om vi finner lyckan, oavsett om vi förverkligar oss själva, blir viktiga samhällsmedborgare, stora konstnärer eller giganter i livet. VI kommer alla, du och du och du. Att dö.
Det är inte en möjlighet utan tvunget. Vi alla som lever kommer obevekligen dö. Oavsett hur mycket vi vrider oss, flyr och låtsas att ingen dör finns. Vi kommer dö. Du och du och du och jag. Vi kommer alla dö.
Vi äter medicin för att orka leva. Men vi kommer likt förbannat att dö.
Så när jag blir galen av rädsla, säg inte åt mig att det är normalt och inte farligt för det är bara hjärnspöken. För vi skall alla dö.
När jag kvider av ångest, vrider mig runt likt en mask på en krok, när jag i panik gömmer mitt ansikte i mina händer, när jag förtvivlat föröker rädda en skärva förnuft och tanke. Säg inte åt mig att det är ofarligt. För till slut skall vi alla dö. Med eller utan läkemedel, med eller utan vänner, med eller utan nära och kära, med eller utan framgång. Vi skall alla dö. En miljard av terapitimmar kan inte ta bort det faktum att vi skall alla dö.
Vi skall alla dö. Så vem fan är det som är sjuk? Jag som känner döden bakom mig, i mig, i varje andetag, varje steg, varje tanke, eller du som låtsas att du är odödlig.
Vi skall alla dö.
Kommentarer
Trackback