Min son har varit på Korn...

Detta var hans första. Koncert alltså. I Lisebergshallen. Han har ringningar i öronen, ont i kroppen och är allmänt uppjagad. Precis som de skall vara efter man sett ett liveband. Det enda jag stör mig på är att det var ju bara ett litet tag sedan jag själv var 15 år och gick på min första liveakt. Vad hände? Kan det vara vanligt att tiden går så fort som den gjort för mig. Eller är jag speciell. Kanske tiden går myckt fortare för mig än för andra människor. Fundera på om jag blir lurad p åen massa tid, att alla runt omkring mig vet om det men inget säger. Finns det kanske till och med något fint ord för åkomman? "Tidus plötslicus"?

För det var ju bara några år sedan jag bråkade med hela världen i mina försök att få omgivningen att förstå min storhet. Det var ju bara till nyligen jag kunde, enkelt, dela in världen i vitt och svart. Nu förtiden är ju allt bara gråzoner. Det var inte alls länge sedan jag fick körkort. Eller vänta.. det var 17 år sedan. Jag har alltså snart haft mitt körkort lika länge som jag hade levt när jag tog det. Spoookie, Får nog smälta detta.

Men sonen e nöjd iaf, och det är ju huvudsaken


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback