WoBWorld

Nu är jag trött. Jätetrött. Jag medicinerade bort min dundernoja. Det kan vara så att det blev lite mycket tillslut, för nu är jag så trött så trött. Det känns lite som om jag inte skulle kunna bli ens litet orolig. Någonsin mer. Livetr är inbäddat i ett lite skönd rosa bommulsmöln. Tihi, titta, en igelkott. Och där har vi en Man utan Ansikte.. nä, skojsar bara. Riktigt så illa är det inte. Och tröttheten beror nog mest på att jag har varit spänd som en fiolsträng under nojan.

Tja, mina nojor och min sociala fobi blir visst inte bättre med åren. Det är ett som är säkert ialla fall.  För varje år som går så blir det lite värre, lite jobbigare att hålla ifrån sig och lite mindre tid mellan nojorna. De liksom avlöser varandra. Jag vet inte hur jag skuille klarat mig utan min medicin och min fru?