WoBWorld

Hua. Jag fortsätter på den inslagna vägen av ruelse och elände. Det var väldigt vad det tar emot att må bra idag. Förutom all ångest så har jag huvudvärk också. Som om inte nojan vore nog. Det är vansinnigt synd om mig. Lite ont i nacken har jag med. Sen har jag nog sträckt låret under min mastodontpromenad genom skogen idag. Har jag inte berättat om den?

Tja. Promenaden började med att jag reste mig upp och gick ut från psyk. Jag blev alldeles matt och trött på att än en gång höra att "den enda som kan hjälpa dig är du själv". Jaha sa jag och reste mig och gick. Jag knatade ut i skogen. Det tog ett tag innan jag fattade vart jag var, för skogen är ju så full av träd. Men när jag siktat rätt så tog jag mig en jättepromenad genom skogen i regnet. Kallt blev det, och arg var jag. Ett tag lurade jag på om jag inte gått alldeles åt fanders, men mitt i skogen, bland motionsspåren hittade jag en liten träskylt där det stod "Kypegården" Det kanske inte säger dig någon men mig sade det att det hållet var bra. Andra håll var dåliga, det hållet var bra.

För att göra en jättelång promenad kort så kom jag hem två timmar senare. Dyngsur och ilsk. Så, nu är vi tillbaka till mitt onda lår. Ont gör det. Och sur är jag. Men jag kan lova en sak. Att söka hjälp på psyk. Det gör jag aldrig om. Då springer jag hellre till skogs.