Mitt rossliga liv
Nu har man varit duktig. Vi har redan hunnit att ta en sväng förbi stugan. Rensat rabatter, tuktat buskar, kratat grusgången, övervakat vattenpåsläppet , hämtat 12 säckar med jord, täckbark och gödsel. Så härligt har det varit att man (jag alltså) glömde bort att jag är krasslig och nervsjuk. Fan ta mej om jag inte njöt enstund rent av. Vi var nere ungeför en två timmar och han med allt det ovanstående. Så att jag slog mig själv med förvåning av all min skaparkaraft och mannastyrka. Eller, tja, jag krattade i alla fall. Kanske du nu tycker att det inte ligger så mycket skaparkraft eller att det behövs en massa inspiration för att kratta en gång? Du känner inte mig märker jag. Jag behöver motivation bara för att orka dra nästa andetag. Jag är lat in i själen, hela jag är fylld med det allra renaste lathet.
Ärligt talat så tog det på den lata. När jag höll på att lasta in de där 12 säckarna i bilen hörde jag ett pipande och väsande ljud. Jag lurade på var det var som gått sönder i bilen nu där. Den brakar ihop ungefär en gång om dagen. Det rosslade och väste som den värsta topplocksläcka. Om det nu väser om topplock nån gång så tror jag att det skulle låta så. Ett orytmiskt slipprigt väsande ljud som ibland blandades upp med ett obehagligt gurglande.
Toppen tänkte jag när jag väl burit alla de 12 säckarna till och in i bilen. Jädra bil att låta tänkte jag när jag startade bilen.
Jag startade bilen. Den hade inte stått på. Det kunde inte vara bilen som lät. Jag tittade mig oroligt omkring. Vad fan var det som lät. Det var då jag fick en snabb titt i backspegeln. Där satt jag. Det var än så länge inget konstigt med det. Men jag var högröd blandat med mörklila i ansiktet. Munnen stod på vid gavel och nu förstrod jag att det otäcka ljudet kom från mig. Det var jag som lät sådär.
Håret spretade åt alla håll, buken hävde sig upprört där nere under tröjjorna. Mina läppar uppvisade en vacker nyans av blått ocn mina ögon var rödsprängda och maniskt stirrande. Det var länge sedan jag motionerade. Jag tror Peter Doherty motionerar mer än jag gör.
Men vädret är vackert i alla fall. Brobygget går sakta frammåt. Jag har nu bestämt mig för att gilla bron. På andra sidan Viskan finns ett kaffe. Men rättigheter. Bara en knapp promenad från stugan.
Livet är på något sätt på topp idag. De må gå över, vem vet. Men just nu är allt kanon.
Ärligt talat så tog det på den lata. När jag höll på att lasta in de där 12 säckarna i bilen hörde jag ett pipande och väsande ljud. Jag lurade på var det var som gått sönder i bilen nu där. Den brakar ihop ungefär en gång om dagen. Det rosslade och väste som den värsta topplocksläcka. Om det nu väser om topplock nån gång så tror jag att det skulle låta så. Ett orytmiskt slipprigt väsande ljud som ibland blandades upp med ett obehagligt gurglande.
Toppen tänkte jag när jag väl burit alla de 12 säckarna till och in i bilen. Jädra bil att låta tänkte jag när jag startade bilen.
Jag startade bilen. Den hade inte stått på. Det kunde inte vara bilen som lät. Jag tittade mig oroligt omkring. Vad fan var det som lät. Det var då jag fick en snabb titt i backspegeln. Där satt jag. Det var än så länge inget konstigt med det. Men jag var högröd blandat med mörklila i ansiktet. Munnen stod på vid gavel och nu förstrod jag att det otäcka ljudet kom från mig. Det var jag som lät sådär.
Håret spretade åt alla håll, buken hävde sig upprört där nere under tröjjorna. Mina läppar uppvisade en vacker nyans av blått ocn mina ögon var rödsprängda och maniskt stirrande. Det var länge sedan jag motionerade. Jag tror Peter Doherty motionerar mer än jag gör.
Men vädret är vackert i alla fall. Brobygget går sakta frammåt. Jag har nu bestämt mig för att gilla bron. På andra sidan Viskan finns ett kaffe. Men rättigheter. Bara en knapp promenad från stugan.
Livet är på något sätt på topp idag. De må gå över, vem vet. Men just nu är allt kanon.
Kommentarer
Trackback