Natur naturell
Man borde kunna mer om naturen. Jag menar, man är ju svensk ju och svenskar har ju ett väldigt nära förhållande till naturen. Det vet jag för det har Herman Lindqist sagt så då är det väl så. Jag å min sida skulle inte känna igen en smörsopp om jag så vaknade upp med den, jag kan inte skilja på abborre och gös och jag har aldrig fått kläm på vad som är kråka och skata. För att inte tala om kajan.
Men jag såg en fin fågel idag. En liten rackare som hade någon form av nervös rubbning eftersom den spratt fram och tillbaka, ryckte och rös som om den hade en mild form av epilepsi. Som sagt, jag såg at den var fin, men jag har inte ens en blek aning om vad för sort det var. Kan gärna vara blektoffs för min del.
Det är synd det där. Att jag inte kan mer menar jag. Visst, jag känner igen en myrstack när jag ser den och jag vet skillnaden på bi och humla. Men skall man blanda in getingar i detta så är jag lost igen. Gran och tall, yeps, kan jag, gran korta barr, tall långa. Bok och lönn? Tveksamt. Som sagt, man borde veta mer av sånt. Fast behöver man egentligen veta mer än att fågeln man ser är fin, eller att man skall akta sig för vita svampar? Jag unviker svampar helt och hållet, utom dfe som finns på burk och har en prydlig ettikett där det står sort och tillagningsätt. Och jag måste erkänna att jag mycket sällan känner något behov av att veta att flygfät jag nyss slog ihjäl med dagens tidning var en spindelslöja eller en harkrank. Jag kan nog faktiskt garantera att jag aldrig har känt sorg över sånt. Jag fick en fisk en gång. Men den slog jag ihjäl och bar hem till min ömma moder. Jag tror väl att hon slängde den, för det var en ynklig varelse och skulle nog inte mätta mer än möjligen en halv katt. Men jag hade i vilket fall som helst ingen aning om det var en sik, gädda eller grävling.
Nä, jag skiter i det där med naturen. Är det fint att titta på så glor jag väl. Annars kan man ju alltid titta bort.
Men jag såg en fin fågel idag. En liten rackare som hade någon form av nervös rubbning eftersom den spratt fram och tillbaka, ryckte och rös som om den hade en mild form av epilepsi. Som sagt, jag såg at den var fin, men jag har inte ens en blek aning om vad för sort det var. Kan gärna vara blektoffs för min del.
Det är synd det där. Att jag inte kan mer menar jag. Visst, jag känner igen en myrstack när jag ser den och jag vet skillnaden på bi och humla. Men skall man blanda in getingar i detta så är jag lost igen. Gran och tall, yeps, kan jag, gran korta barr, tall långa. Bok och lönn? Tveksamt. Som sagt, man borde veta mer av sånt. Fast behöver man egentligen veta mer än att fågeln man ser är fin, eller att man skall akta sig för vita svampar? Jag unviker svampar helt och hållet, utom dfe som finns på burk och har en prydlig ettikett där det står sort och tillagningsätt. Och jag måste erkänna att jag mycket sällan känner något behov av att veta att flygfät jag nyss slog ihjäl med dagens tidning var en spindelslöja eller en harkrank. Jag kan nog faktiskt garantera att jag aldrig har känt sorg över sånt. Jag fick en fisk en gång. Men den slog jag ihjäl och bar hem till min ömma moder. Jag tror väl att hon slängde den, för det var en ynklig varelse och skulle nog inte mätta mer än möjligen en halv katt. Men jag hade i vilket fall som helst ingen aning om det var en sik, gädda eller grävling.
Nä, jag skiter i det där med naturen. Är det fint att titta på så glor jag väl. Annars kan man ju alltid titta bort.
Kommentarer
Trackback