Slut nu
Ok. Jag och Hulda Hustrun har haft en "diskussion" anågende "den rådande situationen med Herr Wobs läkemedel". Kort sagt det att jag måste åka upp till psyk och sätta mig i väntrummet och böna och be för att jag skall få några mediciner. Nå, jag vägrade. Lite stolthet har man väl ialla fall. Fan då är det bättre att må skit här hemma tyckte jag. Det var där Hulda Hustrun tände till. Tackar gudarna att jag har henne. Hon påminde mig om att det påverkar hela familjen när jag ligger därinne på sängen och inte går upp för vare sig sol eller regn. Jo, det kunde jag ju förstå. Nå, vad väntar vi på, var Hustruns budskap? Vet inte, var mitt!
Så bara vi får lite barnvakt så skall vi invadera psykakuten. Det känns ju helt åt helvete att man skall behöva sätta sig där med mössan i hand. Varken jag eller personalen vill nog ha det så, men systemet funkar så knepigt. Det är en jätteanstränging att sätta sig där. Jag lovar. Man lämnar ut sig själv helt och hållet. Man blir en av de "knäppa". Fan allt jag behöver är en annan medicin, men ingen doktor kommer ändra min medicin sådär på en höft. Och det är ok för mig. Men nån måste nån gång göra nått. Inte bara skjuta probelmet framför, inte sig, men framför mig. Någon måste nån gång ta ett beslut, nästan vilket som helst. Det är jag som skall leva detta livet. Det är min familjs som skall leva med mig.
Fan låt mig vara med och bestämma. Jag har panikångest. Svår sådan. Det står i mina papper. Jag har även socialfobi, generell ångest och missbrukstendenser. Det står inte i mina papper, det är diagnoser som jag själv ställt. Men när man frågat mig har jag varit så djäkla rädd för att vara en "besvärlig patient". Detta har medfört att jag tackar och tar emot och alla tror att det är frid och fröjd. När jag sen klappar ihop så blir alla förvånade "men du sa ju inget". Nä jag vet. Under tiden kan jag inte äta en bulle för att jag får för mig att jag skall sätta i halsen. Jag lever på gröt och cornflakes. Är det normalt? Är jag som alla andra. Nope. Inte alls. Jag är som jag är. Precis sån är jag. Jag sköter min del. Jag försöker, jag andas i fyrkant, jag visualiserar, jag slappnar av, jag acepterar, jag sköter mig. Jag vert inte hur många tusen gånger jag räknat bakåt från 100 i skallen bara för att inte flippa ut helt och hållet. Men jag gör det jag kan.
Men jag måste ha hjälp att klara mig. Jag behöver medicin. Fan, det finns ingen som säger till en insulinbehandlad diabetiker att "du måste ta dig i kragen nu. Så häör kan du inte ha det. Den enda som kan göra dig friks är du själv". Nä, man hjälper patienten med att tillföra det ämne som saknas. Att patienten sen behöver göra sin del av behandlingen är ju helt ok. Men det finns inge som begär att patienten skall bota sig själv. I mitt huvud, i min hjärna, produceras det för lite serotenin. Tabletter som ökar mängden tillgängligt serotenin fungerar bra mot panikångest. Det är ett faktum. Om tabletterna vore utan effekt skulle det vara på sin plats att förklara dem onödiga. Mern de funkar. Jag har nu en sorts preparat. Den hjälpet förra året. Nu verkar det som om den inte gör någon nytta alls. Nått måste ske. Det vet jag, det vet läkarna. Men ingen är beredd att ändra medicinerna utan att jag har fått en egen doktor. Det kan jag oxå svälja. Men att jag, på grund av att väntetiden är tre månader inte skall få någon annan behandling än den jag redan har. Det är där det börjar krångla till sig. För jag mår såpass dåligt att ingen läkare riktigt vill ta ansvaret att byta läkemedel. Jag har tidigare varit mycket känslig för ändringar och justeringar och mått sämre vid sånt. Och en väntetid på tre månader betyder i April säkerligen 5 månader. För inte kommer något hända under semesterperioderna. Så jag skall gå och må kass till September
Det är slut med det nu. Idag skall jag säga som det är. Att jag mår så djävla skit, inte då och då, utan 95% av min tid. Fan jag vaknar av ångest på natten. Jag kommer inte ut på dagarna. Vädret går mig spårlöst förbi. Min familj har vant sig vid att jag knatar omkring i morgonrock hela dagarna. Våra vänner likaså.
Och är det nån djävul sen säger att jag inte skall ha lugnande medicin eftersom jag kan utveckla ett missbruk, då kommer jag kräva en annan lösning i så fall. Men att de gör något. För så här kan vi inte ha det.
Så bara vi får lite barnvakt så skall vi invadera psykakuten. Det känns ju helt åt helvete att man skall behöva sätta sig där med mössan i hand. Varken jag eller personalen vill nog ha det så, men systemet funkar så knepigt. Det är en jätteanstränging att sätta sig där. Jag lovar. Man lämnar ut sig själv helt och hållet. Man blir en av de "knäppa". Fan allt jag behöver är en annan medicin, men ingen doktor kommer ändra min medicin sådär på en höft. Och det är ok för mig. Men nån måste nån gång göra nått. Inte bara skjuta probelmet framför, inte sig, men framför mig. Någon måste nån gång ta ett beslut, nästan vilket som helst. Det är jag som skall leva detta livet. Det är min familjs som skall leva med mig.
Fan låt mig vara med och bestämma. Jag har panikångest. Svår sådan. Det står i mina papper. Jag har även socialfobi, generell ångest och missbrukstendenser. Det står inte i mina papper, det är diagnoser som jag själv ställt. Men när man frågat mig har jag varit så djäkla rädd för att vara en "besvärlig patient". Detta har medfört att jag tackar och tar emot och alla tror att det är frid och fröjd. När jag sen klappar ihop så blir alla förvånade "men du sa ju inget". Nä jag vet. Under tiden kan jag inte äta en bulle för att jag får för mig att jag skall sätta i halsen. Jag lever på gröt och cornflakes. Är det normalt? Är jag som alla andra. Nope. Inte alls. Jag är som jag är. Precis sån är jag. Jag sköter min del. Jag försöker, jag andas i fyrkant, jag visualiserar, jag slappnar av, jag acepterar, jag sköter mig. Jag vert inte hur många tusen gånger jag räknat bakåt från 100 i skallen bara för att inte flippa ut helt och hållet. Men jag gör det jag kan.
Men jag måste ha hjälp att klara mig. Jag behöver medicin. Fan, det finns ingen som säger till en insulinbehandlad diabetiker att "du måste ta dig i kragen nu. Så häör kan du inte ha det. Den enda som kan göra dig friks är du själv". Nä, man hjälper patienten med att tillföra det ämne som saknas. Att patienten sen behöver göra sin del av behandlingen är ju helt ok. Men det finns inge som begär att patienten skall bota sig själv. I mitt huvud, i min hjärna, produceras det för lite serotenin. Tabletter som ökar mängden tillgängligt serotenin fungerar bra mot panikångest. Det är ett faktum. Om tabletterna vore utan effekt skulle det vara på sin plats att förklara dem onödiga. Mern de funkar. Jag har nu en sorts preparat. Den hjälpet förra året. Nu verkar det som om den inte gör någon nytta alls. Nått måste ske. Det vet jag, det vet läkarna. Men ingen är beredd att ändra medicinerna utan att jag har fått en egen doktor. Det kan jag oxå svälja. Men att jag, på grund av att väntetiden är tre månader inte skall få någon annan behandling än den jag redan har. Det är där det börjar krångla till sig. För jag mår såpass dåligt att ingen läkare riktigt vill ta ansvaret att byta läkemedel. Jag har tidigare varit mycket känslig för ändringar och justeringar och mått sämre vid sånt. Och en väntetid på tre månader betyder i April säkerligen 5 månader. För inte kommer något hända under semesterperioderna. Så jag skall gå och må kass till September
Det är slut med det nu. Idag skall jag säga som det är. Att jag mår så djävla skit, inte då och då, utan 95% av min tid. Fan jag vaknar av ångest på natten. Jag kommer inte ut på dagarna. Vädret går mig spårlöst förbi. Min familj har vant sig vid att jag knatar omkring i morgonrock hela dagarna. Våra vänner likaså.
Och är det nån djävul sen säger att jag inte skall ha lugnande medicin eftersom jag kan utveckla ett missbruk, då kommer jag kräva en annan lösning i så fall. Men att de gör något. För så här kan vi inte ha det.
Kommentarer
Trackback