Snöa in på synth - 20 efteråt
Efter att i tur och ordning ha snöat in på Johnny Cash och Bob Dylan under våren har nu turen kommit till Depeche Mode. Mina gamla ungdomshjältar. Jag har kvar mina skolkataloger och lite gamla skolböcker. Där har jag på varje tom yta krafsat ner "Depehe mode e bäst"! ""Howard Jones är bra" eller kort och gott "kraftwerk". Jag var bland, mycket annat ,synthare på den tiden man var antingen rockers eller syntare. Jag har alltid haft lite svårt att acceptera att man måste in i ett fack och jag var redan som mycket ung allt för spretande i min musiksmak för att passa in i någon fördig mall.
Med en skivback som innehåll Elvis, Beatles, Acdc, Iron Maiden, Kraftwerk, Def leppard, Rolling stones, John Lennon, Spike Jones, Howard Jones, Bukka White, Bertil Boo (jo det är sant) och mycket mycket annat kan man nog säga att jag var vidöppen i min musikssmak. Men de stora hjältarna var nog allt Depeche Mode. Och framför allt drogs jag till syntharnas kultur och jag klädde mig otvetydigt som en synthare, allt från de olikfärgade hårslingorna till de stora byxorna. Estetiken appelerade på mig.
Jag var dessutom enda syntharen på en skola som nästintill drevs av rockers. Det lockade mitt rebellhjärta. Kraftigt. Jag fick mycket stryk för det där, men för attt låna ett citat från min egen son, som troligen har lånat det med från nån : "You laugh because I´m different, I laugh because Youre all the same". Och såhär efteråt, var det värt att få stryk för? Yeps. Ibland möter jag mina gamla plågoandar. Oftast har de förvandlats till småfeta, tunhåriga små minigubbar. Jag är likadan, men jag har i alla fall min stolthet att inte komma som från en getflock.
I vilket fall som helst håller jag på att gå igenom hela Depeche Modes skivkatalog. Och finner till min glädje att allt håller, förutom kanske från de två första skivorna som har åldrats lite utan den värdighet som resten av skivorna gjort.
Att sedan Johnny Cash gjorde en bättre verson av "Personal Jesus" får väl Depeche förlåtas för. Ja menar, Cash är Cash.
Med en skivback som innehåll Elvis, Beatles, Acdc, Iron Maiden, Kraftwerk, Def leppard, Rolling stones, John Lennon, Spike Jones, Howard Jones, Bukka White, Bertil Boo (jo det är sant) och mycket mycket annat kan man nog säga att jag var vidöppen i min musikssmak. Men de stora hjältarna var nog allt Depeche Mode. Och framför allt drogs jag till syntharnas kultur och jag klädde mig otvetydigt som en synthare, allt från de olikfärgade hårslingorna till de stora byxorna. Estetiken appelerade på mig.
Jag var dessutom enda syntharen på en skola som nästintill drevs av rockers. Det lockade mitt rebellhjärta. Kraftigt. Jag fick mycket stryk för det där, men för attt låna ett citat från min egen son, som troligen har lånat det med från nån : "You laugh because I´m different, I laugh because Youre all the same". Och såhär efteråt, var det värt att få stryk för? Yeps. Ibland möter jag mina gamla plågoandar. Oftast har de förvandlats till småfeta, tunhåriga små minigubbar. Jag är likadan, men jag har i alla fall min stolthet att inte komma som från en getflock.
I vilket fall som helst håller jag på att gå igenom hela Depeche Modes skivkatalog. Och finner till min glädje att allt håller, förutom kanske från de två första skivorna som har åldrats lite utan den värdighet som resten av skivorna gjort.
Att sedan Johnny Cash gjorde en bättre verson av "Personal Jesus" får väl Depeche förlåtas för. Ja menar, Cash är Cash.
Kommentarer
Trackback