WoBWorld

Ok. Så här långt har ju dagen inte visat sig vara nått annat än en stor katastrof. Jag är uppvarvad och orolig. Spänd och taggig. Telefonen tycks ringa oavbrutet och jag blir hyperstressad varje gång för det är bara "okänt nummer" eller telefonnummer jag inte känner igen. En sån här dag så räcker det med så lite för att jag skall få stressknäpp. Klockan 15.00 skall jag till sjuksköterskan på dårhusert för mitt veckobesök. Det känns så meningslöst, för jag vet ju att det egentligen bara går ut på att jag skall hålla mig snäll och fin tills jag får tid hos läkaren. Tre månaders väntetid har man pratat om. Tre jäkla månader. Jag borde ta upp att jag behöver ett nytt recept på sobrilen, men det känns så knarkaraktigt att be om det. Jag vet ju att alla i min omgivining är rädda för att jag skall utvecka ett läkemedelsmissbruk. Men ärligt talat skiter jag i om det blir så, bara jag kan få lite lugn i själen nån gång mellan varven. Jag menar, att inte våga svara i telefonen. Att ha en vilopuls på 100. Att ständigt gå på högvav.

Det är inget kul. alls. Säger bara det.