Att inte ha kul, drömmar och annat elände.
Uscha. Har en sån där obehaglig krypande känsla i kroppen. Kan för mitt liv int esätta fingret på vad tusan det är som felar. Känns som om jag skulle gå till tandläkaren typ. Som om nått hemskt ska hända. Ruggigt obehagligt. Hela kroppen är liksom uppskruvad. Hjärtklappning, svettig i händerna, allmänt orolig. "Psykiskt och motoriskt orolig" skulle jag väl skriva i journalen om jag vore en av mina egna patienter. Hua, detta är inte behagligt. Kan inte ta för mig något att göra. Sitter bara här och hoppar på min stol. Röker, dricker silverthé och mår småkass. Det hrä skulle jag kunna klara mig utan. Jag har så vansinnigt ont i ryggen och axlarna och huvudet eftersom jag spänner mig både dag som natt. Konstigt att jag som inte har något att göra, knappt några förpliktelser alls, kan bli så hyperstressad. Som om inte kroppen har fattat att racet är över. Att all press och stress som jag upplevde när jag jobbade är över. Att jag nu är förtidspensionerad med all tid i världen att slå ihjäl. Inga tvång, inga måsten. Ändå maler det på. Som om larmet skulle gå precis när som helst.
Man kan väl inte ligga i badkaret dygnet runt eller? För det brukar lindra lite av oron och lösa upp spänningarna. Det eller att sova. Men, jag vill liksom ha ut lite mer av livet. Jag ser fram mot att få träffa min läkare snart igen nu efter sommaren. Kanske en doshöjning av mina mediciner är vad som behövs. Jag är ju inte ens nära maxdosen än. Några stora nojjor har jag knappt längre även om jag haft några nu i dagarna. Men denna förbaskade oro, malande ångest. Blir tokig på den. Den lämnar mig ingen ro. Kanske är jag understimulerad? Fast, för helvete, jag klarar ju knappt att titta på tv samtidigt som jag konverserar med Hulda Hustrun. För mycket ljud, ljus, tankar, ord, för mycket för mycket. Och detta att jag börjat sova så förbannat dåligt. Det gör ju inte det hela bättre. Jag som har haft en så bra sömn i några månader nu innan detta började igen. Redan när jag vaknar är jag uppsnurrad, som en liten elmotor som går på för hög tomgång. Ständigt trött men aldrig sömnig. blir nästan lite rädd för att somna för så kommer mardrömmarna. Som det var förut när jag satte uppe halva nätterna hellre än att gå och lägga mig. Fördelen med att vara ledig som jag är nu är ju att jag kan gå och lägga mig pådagen när jag blir allt för trött. Men ändå.
Detta är inge kul ochjag vill ha kul!
Man kan väl inte ligga i badkaret dygnet runt eller? För det brukar lindra lite av oron och lösa upp spänningarna. Det eller att sova. Men, jag vill liksom ha ut lite mer av livet. Jag ser fram mot att få träffa min läkare snart igen nu efter sommaren. Kanske en doshöjning av mina mediciner är vad som behövs. Jag är ju inte ens nära maxdosen än. Några stora nojjor har jag knappt längre även om jag haft några nu i dagarna. Men denna förbaskade oro, malande ångest. Blir tokig på den. Den lämnar mig ingen ro. Kanske är jag understimulerad? Fast, för helvete, jag klarar ju knappt att titta på tv samtidigt som jag konverserar med Hulda Hustrun. För mycket ljud, ljus, tankar, ord, för mycket för mycket. Och detta att jag börjat sova så förbannat dåligt. Det gör ju inte det hela bättre. Jag som har haft en så bra sömn i några månader nu innan detta började igen. Redan när jag vaknar är jag uppsnurrad, som en liten elmotor som går på för hög tomgång. Ständigt trött men aldrig sömnig. blir nästan lite rädd för att somna för så kommer mardrömmarna. Som det var förut när jag satte uppe halva nätterna hellre än att gå och lägga mig. Fördelen med att vara ledig som jag är nu är ju att jag kan gå och lägga mig pådagen när jag blir allt för trött. Men ändå.
Detta är inge kul ochjag vill ha kul!
Kommentarer
Trackback