Attt slösa med livet

Ännu en dag. Fredag. På den gamla goda tiden, när jag jobbade, så var Fredagen lätt att vakna till. Man var på ett såräd behgligt gott humör och när man väl vandrade iväg hem så kändes det som om man hade fått sommarlov helt plötsligt. Nu är fredagen bara en dag bland 6 andra dagar i veckan. Ändå så har dagen lite av sitt mystiska skimmer över sig kvar. Som om man liksom blir extraledig mitt i all ledighet. Jag vet fortfarande inte vad jag skall kalla mitt tillstånd. Pensionär låter ju för bedrövligt. Om man vore "riktig" pensionär vore det väl ok, men när man är såndär sjukpensionär som jag är så borde det finnas ett bättre or. Det finns det ju visserlinge, det heter ju inte tiktigt pensionär längre. Och det hela skall ju omprövas om två år. Men likt förbaskat så får jag åka på tåget med pensionärsrabatt. Så här på sommaren, de dagar när man känner sig ok så känns det nästan lite lyxigt. Jag vet att jag förtillfället inte skulle kunna sköta ett jobb. Det kan man inte när man får panikattacker titt som tätt. Jag vet, för jag försökte i 10 år. Men ändå. Man lever liksom på andra. Går här och skrotar. Går upp tidigast vid 9 på morgonen, förutom de morgnar man vaknar halv 6 med en strypande ångest. Men nu när mina mediciner verkar funka hyggligt så kvarstår faktum. Jag har en massa tid som vanliga, hederliga arbetare inte har. Jag kan lägga mig att vila mitt på blanka eftermiddagen. Jag äter när jag är hungirg och somnar när jag är trött. Om det är fint väder kan jag ta en promenad och om det regnar kan jag sitta inne och läsa en bok.

Nä, som sagt, jag har inte vant mig vid min nya tillvaro än. Men det kommer väl kan jag tro. Det svåraste är väl att ge varje dag en mening. Att ha något att gå upp ur sängen för. För det är lätt att man när man summerar dagen på kvällen upptäcker att man inte har gjort ett endaste jota att vara stolt över. Dagen har bara gått, utan att jag har gjort något av den. Vissa dager är värre än andra. De dagar jag känner mig krasslig är väl en sak. Inte helt lätt att få något gjort när ångesten jagar en. Men de dagar när jag känner mig i form, när anden har varit harmonisk och själen lugn. Att bara låta tiden gå då känns som slöseri med det ynkliga korta liv man fått till skänks.

Så, frågan kvarstår. Vad tusan skall jag göra idag. Får nog dricka en kopp kaffe till och lura ut detta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback