WoBWorld

I går var det 29 år sedan Elvis dog. Nästa år är det 30 år sedan den store E segnade ner på badrumsgolvet. Det är helt märkligt vad tiden går. Med tanke på att hans hela karriär bara varade i 22 år så är det helt otroligt vad karln hann med, vilket avtryck han gjorde i inte bara musik- utan i hela historien. Elvis var min första stora musik passion och jag anser fortfarande att en större underhållare har vi aldrig sett. Musikaliskt var väl inte produktionen alltid någgra höjdare, han lyckades väl med att spela in fler bottennapp än många musiker hinner spela in överhvuvdtaget. Men topparna, dessa underbara, fantastiska, glittrande, skälvande toppar. Att vara så snygg, ha sådan charm, sjunga så förbannat bra, ha en sådan energi. Allt detta i en och samma man. Jag tycker väl att Elvis gjorde sina bästa inspelningar mellan 1968-1972. När rösten var på topp, energin fortfarande inte var undertryckat av piller och låtvalen var glänsande. Många ser Elvis som en fet kille i pyjamas men det var ju faktiskt bara de 2 sista åren och framför allt det allra sista året som Elvis var fet. Visserligen svällde han upp i vikt mellan turneerna men på scen var han smal. Och pyjamasen. Tja, det var 1970-tal för helvete. Folk såg ut precis hur som helst. Kolla in Bowie 1975, Jagger 1973 eller Freddy Mercury när han ställde upp sig på scen i glitterpyjamas, porrmusch och ett klassiskt överbett.

Men 30 år. Fattar inte riktig vart tiden tar vägen. Om 4 år är det 30 år sedan John Lennon sköts till döds. Rolling Stones har spelat i en smärre evighet och till och med Depeche Mode ser vuxna ut nu för tiden. Och jag, tja, jag bara hänger med. Inte mycket annat att göra.