Mitt hypokondriska jag

Jag är proffessionell hypokondriker. Det har jag varit ända sedan barnsben. När jag var liten kunde jag sitta i timmar och studera det stora läkarlexikonet vi hade i vår bokhylla. Jag läste om hjärtsjukdomar, diabetes, cancer, brustna bukhinnor och brutna ben när mina kamrater läste Buster eller Wahlgrens röda och gröna böcker. När jag blev lite äldre, säg en 10 år så hade jag gått igenom alla sjukdomarna i tur och ordning. Ett tag hade jag en fruktansvärd ledreumatism. Detta beroende på att jag lade märke till att mina fingrar inte var spikraka, utan lite krokiga. Och jag som hade fyllt hjärnan med fakta om reumatism från fråga doktorn på tv visste ju vad som väntade. Jag grät många och bittra tårar innan min ömma moder förklarade för mig att allas fingrar var lite, lite krokiga. Att fingrar inte är sådär spikraka som jag inbillade mig att friska fingrar skulle vara. Om jag slog upp ett sår så oroade jag mig i dagar för stelkramp. Vrickade jag foten skulle den bandageras. Utan vilkor, på med bandage bara. Minsta snuva blev till en lunginflammation.

Och så har det liksom fortsatt. En muskelvärk i nacken tolkar jag med fördel och mycket gärna som en plötslig stroke. Lite kurr i magen är tarmvred. När jag läste till sjuksköterska (ett så passande yrke va?) så drabbades jag av varenda sjukdom som vi överhuvudtaget hörde talas om. När vi läste om respirationen fick jag lungcancer, när jag gjorde praktik på psyk blev jag psykotisk (nä, inte på riktigt) och när när vi läste geriatrik drabbades jag av plötsliga åldersförändringar.

Jag knatar dagarna omkring och är lite sjuk här och där. Att jag sedan är sjuk på riktigt, med panikångest, agorafobi, social fobi och allt vad det är, det är ju bara en naturlig följd av min ängsliga personlighet. Min riktiga sjukdom gör ju att jag måste ta lite olika piller. Och det är inte lätt det inte. För givetvis får jag ju alla, precis varenda, biverkan på medicinen. I alla fall de som jag kunnat slå upp i FASS. Har ni sett biverkningslistan på antidepressiva mediciner? Det är som en roman för varje litet piller. På riktigt har jag knappt fått en enda biverkan på någon medicin överhuvudtaget. Men jag har inbillat ihop en hel del genom åren.

Jag har sagt det förut och jag säger det ingen. Det är inte lätt att vara mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback