WoBWorld

Vad svarar man på när folk frågar vad man sysslar med nu för tiden. Frågan blev akut igår när en gammal bekant frågade just det. Vågar man säga "pensionerad"? Nae, det blev ett "sjukskriven" istället. Inte helt lätt det där. Jag har visserligen inte jobbat en dag sedan november -04 förutom några misslyckade dagar på 25% och ett ännu mer misslyckat försök med rehabarbete på ett café. Givetvis var jag tvungen att rabbla vad jag sysslat med innan. Sjuksköterska och chef för ett äldreboende, slapp det ut ur mina hårt ihoppressade läppar. Som om det spelar nån roll nu. Pensionär låter liksom illa. Som att man är en samhällsparasit. Och det finns ju bevisligen en hel del som tycker att man är det. Det spelar liksom inte nån som helst roll vad man än säger till dem. De blänger ändå snett på en. det är så att man nästan hoppas att de skall köra i diket ordentligt så att de blir lite ödmjuka. Men så illa får man ju inte önska sina medmännsisko.

En gång när jag berättade att jag var pensionerad (det heter ju inte så längre och det hela är ju tidsbegränsat till 2008 när en ny bedömning skall göras men vem bryr sig om det) frågade en person "hur lyckades du med det?" Som om det vore en djävla bedrift att bli utkastad från arbetsmarknaden. Som om det vore kul att vara så jäkla sjuk att man inte klarar att sköta ens den allra enklaste arbetsuppgift. Jag har alltid sagt att jag skall gå i pension så tidigt som mäjligt. Men tanken var ju att tjäna ihop de pengarn apå egen hand, kanske gå när jag var runt 55. Inte när jag är 36 år och borde göra karriär. Fan allt gick så bra, jag var på topp när jag just fyllt 30. Nybliven chef med en budget på 8 miljoner och hela framtiden som en jäkla autobahn. Nu, 6 år senare så sitter jag i min jävla morgnrock och pratar rakt ut på nätet som en riktigt looser. För det är ju det man är. En förlorare som blev obrukbar. Att man skäms för varje stackars krona man får i pension (64% av den förra inkomsten och nej, vi har inte en spänn i bostadsbidrag och ja, jag betalar fullt underhåll till mina barn) tror visst inte folk på utan de ser en som en rackare till att lyckats med att lura systemet. Men jag vill inte vara sjuk. Min sjukdom, panikångest, social fobi och generell ångest är inte nått jag skulle rekomendera ens min värsta fiende. Det finns nätter när jag vaknar och har fullt ut flygande ångest. Det har funnits tillfällen när jag varit tvungen att slänga mig ut ur bilen och springa hysterikst eftersom vi varit tvungna att stanna vid rödljusen. Jag har gått från köer i kassor, bara gått, lämnat min korg på golvet och gått eftersom jag haft sån ångest att jag inte pallat att stanna kvar. PÅ flera år var jag inte utanför min kommundel. Inte ens en tur till centrum en endaste gång. JAg kunde inte åka buss, gå på bio, handla, sova. Jag kunde inte åka och titta på mina barn när de sportade, gå på föräldramöten. Fan jag kunde knappt klara mig genom dagen.

Nu är allt det där mycket bättre. Med hjälp av medicin och psykkontakter. Jag väntar på att komma till en sjukgymnast som kanske kan hjälpa mig att bli av med den ständigt nrävarande värken i axlar och rygg, domningarna i ansiktet, kraftförlusten i vänster hand och allt annat skit jag dragit p åmig genom att vara ständigt spänd som en fiolsträngd. Ibland vaknar jag av att jag har en skarp, akut smärta i tungan eftersom jag biter ihop så på nätterna att jag krampar i käkarna när jag vaknar på morgonen. Jag har har haft en bettskena men den bet jag sönder andra natten jag hade den. Allt är inte bättre och jag har skulle nog behöva höja min medicin lite till när jag träffat läkaren i september. Men nu kan jag leva lite, då och då. Med hjälp av lugnande piller kan jag gå på en fotbollsmatch, något jag älskar, jag kan gå i affärer. Ibland. Kanske kommer jag kunna gå på bio med mina barn eller min fru. Kanske kommer jag kunna gå till en frisör och klippa mig. Jag har klippt mig själv i 7 år. För tanken på att sitta fast i en frisörstol har varit fasansfull. Läkaren har lovat att jag skall få en remiss till sjukhusets tandläkare, så att de kan söva mig så att jag kan få ordning på mina tänder. Senaste gången jag var hos tandläkaren var 2001. då reste jag mig och gick under behandlignen. Men hjälp av min fru kan jag leva nått som vissa stunder liknar ett normalt liv.

Det tog mig 14 år att äntligen få komma till psyk. Mitt problem tillföll ständigt primärvården, för jag hade ju "bara" lite panikångest. Jag hade kanske 5-6 panikattacker om dagen och nån på natten. Jag har varit nere i dyn, jag lovar. Jag gick sönder totalt, jag lovar. Att bli pensionerad var inget jag valde. Men vilket jobb skall man ha som man kan springa ifrån när paniken kommer? Vilken uppgift skall man sköta när man inte kan sitta i ett stängt rum? Till vad skall man behövas när allt i hela kroppen kaosar? Mina barn har lidit, mina kvinnor har lidit, mina föräldrar har lidit. Jag har lidit. Och lider fortfarande. Tro inget annat.

Tro inget annat!