WoBWorld

Vår ena katt är krasslig. Det är Lancelot som ligger utslagen på vår säng och bara sover.  Han har nått gult klet som bara rinner i ögonen på honom och vi lurar på avd det kan vara. Han har ju haft en massa fästingar i sommar så man kan ju hoppas att det inte är något sånt som ställer till det. Det är inte helt lätt att ställa diagnos på en katt. Man kan ju liksom inte bara fråga hur den mår. Och att känna om katten har feber genom att känna på pannan ger ju inte speciellt mycket. Det enda man möjligen kan konstatera är att pannan är hårig.

Jag vet för en massa år sedan så jobbade jag med en dam som var katttokig. Hon pratade och babblade om de där katterna hela tiden och jag blev så less, så less på hennes tjat. Och om katterna nån gång blev sjuka så var det en ännu mer oändlig ordström som for ur min arbetskamrats mun. Det var katt hit och katt dit. Jag för min del kunde inte förstå ett skvatt. Det var ju liksom bara katter. Om en gick och dog så skaffade man väl bara en ny eller. Och detta trots att jag växt upp med både katter och hundar i hemmet.

Men nu fattar jag. För nu när jag är äldre så märker jag att man på något sätt utveckar en relation till sina husdjur. Hur knäppt det än låter. Jag har nog blivit en kattgubbe. För jag märker ju att jag börjat tjattra och tjattra om våra katter. Kanske slutar jag i en stuga i skogen med bara katter som sällskap. Nä, nu får jag nog ge mig till sovrummet och klappa stackars Lancie lite. Så kanske han mår bättre?