Svartsjuka
JAg är en svartsjuk jävel. Vansinngit svartsjuk. Näst intill sjukligt svartsjuk. Tro inte att det är något jag njuter av. Det ställer till det gång på gång. Även fast jag är medveten om att det är så att jag allt som oftast drabbas av helt onödig svartsjuka och nästintill vanföreställningar så kör det på inne djupt inanför pannbenet. Jag kom att tänka på det när jag läste om Cornelis Wresvijks svartsjuka i nån blaska. HAn var visst ocså svartsjuk in absudrum. Nu är visserligen Cornelis en av mina stora idoler, men man behöver ju inte ta efter allt. Nu vet jag som sagt om attjag är svartsjuk, det gör det hela lite lättare att hantera. Det var värre när jag var yngre, en sisådär 15-20 år när jag inte fattat att det var svartsjuka det handlade om. Det fanns inte ens skuggan av en chans att jag och aktuell flickvän skulel kunna gå ut ihop, för det slutade alltid med att jag surade ihop för att hon stått för nära någon i baren/på dansgolvet/i kön till toaletten eller eller på McDonalds. Det var helt hopplöst. Sen blev jag bedragen en gång. Och det kan jag ju säga så mycket den händelsen ju gjorde att det inte blev lättare att stå mot svartsjukedemonen. För när jag var svartjsuk var ju hjärnspökenena sanna. För mig var de sanna. Men allt som åren gått så har jag fått bättre koll på det. Men det betyder sannerligen inte att jag har full kontroll på det. Varje gång Hulda Hustrun åker iväg för att hämta sina barn hos deras ömma fader drabbas jag av pulshöjning och min stackars skalle fylls av bilder hur de tu plötsligt finner varandra igen och att deras hjärtan fylls av kärlek till varandra. Varje gång är det likadant. Och jag vet ju att jag kan lita på min Hulda Hustru. Ändå blir det så fånigt i skallen på mig.
Jag kan vandra längs med en gata och njuta av solskenet med Min Vackra Kvinna och helt plötsligt kan jag tycka att nån skum figur tittat för mycket på henne. Hela min kropp skriker "nita den jävlen", Men som sagt. Förnuftet säger mig att jag borde tagga ner lite. Lugna ner mig och reagera som folk. Nån tittar på min fru. Så bra, då är det inte bara jag som tycker hon är attraktiv. För om jag själv tittar på en annan kvinna och finner henne vacker så är det ju inte mer än så. Jaha, liksom. Hon var snygg den där. Sen är det bortas ur skallen.
Det är konstigt det där med svartsjuka. Det är som om man plötsligt fylls av djävulstankar och det är så svårt, så svår att inte reagera instinktivt. Man får hålla in verenda häst man har och ge allt i kampen om hjärnans reaktion. Det sägs väl bero på dåligt självförstroende, och det har jag gott om. Just nu lever jag i nått sorts vakuum efter att jag blev förtidspensionerad. Jag har liksom inget att hänga upp min peron på. Förut kunde jag alltid tänka att jag är ju ändå enhetschef/sjuksköterska eller vad det nu var jag var anställd som för tillfället. Nu är jag bara fet, har en begynnande tunnhåreighet och dålig hy. Och pensionär. Och sjuk i skallen. Hur hittar man nått självförtroende i allt det där?
Men, som sagt, så länge jag vet om att det bra är hjärnspöken så går det väl an. Då kan man ju hejda sig. Reagera som en civiliserad man och skrocka för sig själv att "det var då konstigt att den där svartsjukan dyker upp fortfarande och försöker lura mig". För nu blir jag ju inte lurad längre. Eller?
Jag kan vandra längs med en gata och njuta av solskenet med Min Vackra Kvinna och helt plötsligt kan jag tycka att nån skum figur tittat för mycket på henne. Hela min kropp skriker "nita den jävlen", Men som sagt. Förnuftet säger mig att jag borde tagga ner lite. Lugna ner mig och reagera som folk. Nån tittar på min fru. Så bra, då är det inte bara jag som tycker hon är attraktiv. För om jag själv tittar på en annan kvinna och finner henne vacker så är det ju inte mer än så. Jaha, liksom. Hon var snygg den där. Sen är det bortas ur skallen.
Det är konstigt det där med svartsjuka. Det är som om man plötsligt fylls av djävulstankar och det är så svårt, så svår att inte reagera instinktivt. Man får hålla in verenda häst man har och ge allt i kampen om hjärnans reaktion. Det sägs väl bero på dåligt självförstroende, och det har jag gott om. Just nu lever jag i nått sorts vakuum efter att jag blev förtidspensionerad. Jag har liksom inget att hänga upp min peron på. Förut kunde jag alltid tänka att jag är ju ändå enhetschef/sjuksköterska eller vad det nu var jag var anställd som för tillfället. Nu är jag bara fet, har en begynnande tunnhåreighet och dålig hy. Och pensionär. Och sjuk i skallen. Hur hittar man nått självförtroende i allt det där?
Men, som sagt, så länge jag vet om att det bra är hjärnspöken så går det väl an. Då kan man ju hejda sig. Reagera som en civiliserad man och skrocka för sig själv att "det var då konstigt att den där svartsjukan dyker upp fortfarande och försöker lura mig". För nu blir jag ju inte lurad längre. Eller?
Kommentarer
Trackback