WoBWorld

Att små barn orkar tjata så inihelvete. Jag har ett stycke 6-årig hane som pratar i mitt öra ouphörligt. Ett ständigt malande som likt droppen urholkar stenen. Han kvittrar på om allt från att han desperat vill ut och cykla, att det är tråkiga spel på datorn, han har upplyst mig precis hur många gånger som helst att han minsann inte får spela "pangpang" förrän han är 15. Han mal på om katter, vädret, sin ömma moder, datorer och sen har vi alla dessa frågot. När han bara tjattrar går det väl bra, för då kan man stänga av öronen, men frågor kräver svar. Jag har låtsats att jag inte hört. Men då bara upprepar han frågan, gång på gång tills jag varit tvungen att svara, av ren självbevarelsedrift. För om jag inte svarar upprepar han mitt namn, gång på gång till jag faller till föga. Sen var det ju det där med vad som är fantasi och verklighet. För en 6-åring flyter liksom gränserna ihop och allt som flyger igenom den lilla hjärnan blir till sanning. Allt från att katterna har haft nattliga turneringar där den ena katten flög in i väggen till att han har spelat farliga dataspel hos sin pappa och det gick bra. Han drömde ingenting på natten. Orden rinner likt en porlande bäck från han små 6-åriga läppar. Snart måste väl han ha behandlat varenda ämne som går att prata om. Fast då kan jag tänka mig att han helt enkelt börjar om. Jag har aldrig hört så många ord på en gång. De ramlar, skuttar, hoppar, slingra, rinner ut ur strupen på honom.

Hjälp!