WoBWorld

Sitter här på min stol och funderar på allt jag borde göra. Jag borde gå ut på en promenad. Snusa mindre, gå ner i vikt, raka mig, kamma mig, byta kläder, läsa mer böcker, se på mer dokumentärer, lyssna på mer musik, inte dricka så mycket kaffe, bädda sängen, städa lägenheten, rycka upp mig, vara snällare mot katterna och på tal om dem tömma kattlådan.

Men jag blir liksom bara sittande, väntandes på Hulda Hustrun som är ute på egna äventyr. Håller jag på att bli asocial? Förvandlas jag sakta men obönhörligt till en skäggig gubbe? En såndär som barn gömmer sig för och som folk tar två steg ifrån om de hamnar i samma kö på apoteket? Är det så. Att varje skäggig urindoftande gubbe med långt grått hår har börjat som jag. Lite trevande. Först struntar man att byta strumpor varje dag, för man skall ju  ingenstans i alla fall och helt plötsligt äger man bara 2 kalsonger och alternerar mellan dem höst och vår. Man lever på butterkaka och snabbkaffe och går bara ut för att knata till bolaget eller apoteket. Fan vet.

Jag menar, jag har ju redan den orakade hakan, ett vätskande exem på vänster armbåge och strumporna tog jag samma idag som igår. Två katter har jag med. Så, jag är som gjord för att bli pissegubben i grannskapet när den nuvarande innehavaren av titeln faller av pinn. Han ser ut att ha några år till på sig till han dör, så jag har lite tid att öva på.

Jag har fått exem på min ena armbåge. Förutom att det kliar vansinnigt så är exem läskigt. Det kan bli stora sår av det. Stora sår gillar jag inte.

Måste tänka på att inte klia mig.

Måste.

Asch, jag kliar lite bara, lite skönt gnugg liksom.

Oups, nu gick exemet sönder lite i mitten.

Usch. Kan man tycka att ens egna srmbåge är äcklig. Resten av mig är jag sådär lagom lycklig med. Men exem är äckelpeckel. Även på mig. Vore jag en räv skulle jag nog gnaga av mig ena armen, för att slippa kliet liksom. Men nu får jag nöja mig med salva på det kliiga.

Gillar inte sår.

Sitter och retar upp mig. fasen att jag inte upptäckt vissa saker förrän sent. Jag skulle ge mycket för att ha fått upptäcka Dylan när jag var 16. Med alla de knepiga tankar, känslor och funderingar man hade då. Det skulle sitta som en smäck att få uppfinna nya världar i takt till en naken gitarr. Nu är jag liksom för gammal för att drömma så där förbehållslöst som man kunde göra när man var 15-16, då när allt var möjligt, John Lennon var ställföreträdande fadersfigur och döden inte fanns.

Men, jag får nöja mig med att det är bättre sent än aldrig. Undra vad mer som väntar på att jag skall upptäcka det? Fan vet om jag inte kanske tycker om Ingemar Bergman. Säg aldrig aldrig.

Sur som sat*n. Satt och skrev, både långt och kvickt, när jag tryckte på fel knapp-helv*te. Så allt försvann. Varenda litet komma drog. Och just den texten som var det bästa jag någonsin skrivit. Så det var bara att skriva om. Men det blev inte alls lika bra.

Hata, hata, hata datorer. Tacka vet jag penna och papper.

Vi var p åmöte i går, jag och Hulda Hustrun. Det var ett bostadsföreningsmöte (fult ord, finns det ens tro) angående ombyggnationen av våra toaletter och kök. Där var vicevärden, en representant från byggolaget och vi, de boende. Halften av våra grannar kunde jag inte ens påminna mig att jag någonsin överhuvudtaget sett tidigare. Konstigt att man efter ett och ett halvt år inte känner sina grannar bättre. Ja menar, de sover ju bara på andra sidan väggen, dansar på andra sidan av vårt tak. Där stod en doft av gammal täckjacka och träskor kring allt. En air av reajeans och trasiga dragkedjor. White trash säger en del. Trälfolk kallar jag dem. Arvtagarna till forna tiders trälar, de som aldrig kommer nån vart, de som har , i generatoin efter generation, fastnat i sin egna subkultur där kunskap är onödig och en blekt snedlugg är mer värd än utbildning. Sen fanns ju de kända, de man sett tidigare. Grå damen, pissgubben, det nyinflyttade unga paret. Sådana man sett tidigare, morsat på i trappan och hållt upp dörren åt.

Fan kom just på. Är jag snobb? Är det det jag är? Nu fick jag något att fundera på.

I vilket fall som helst. Vi fick kvittera ut nycklar till en källare där man lämpligt nog satt upp kakel på väggarna och klinkers på golvet. Så; praktiskt. Så nu kan vi när som helst på dygnet knata ner till grannhuset och beundra den nya toastolen, flukta på handfatet och se om den nya handukshängaren passar med våra handdukar eller om vi behöver köpa nya.

Vidare upplystes vi av byggrepresentanten som läste innantill från ett papper och mest såg ut som om han ville vara långt därifrån, om att det kommer damma rejält första veckan. Skit samma. Vi skall bo i stugan de där 4-5 veckorna det tar.

Och i vilket fall som helst  är det vår snart.

Sol idag. Allt är liksom gnistrande vitt och himmelsblått. Förutom där snön blivit grå.MEn idag är det nästan snyggt det med, det där gråa. Man borde gå ut. Fan jag måste gå ut. Men först skall jag ta en kopp kaffe till. Kanske lyssna lite på Dylan. Knäppa lite på gitarren. Skriva något smart. Borsta tänderna. Dricka en kopp kaffe till. Men sen. Då jäklar i min lilla låda. Då ska ja ut.

Sen.

Tusan, jag visste väl att Sverige kunde spela hockey. För man började ju tveka när man såg gårdagens insats

Hua. De ringde från American Express. En vänlig dam upplyste mig om att det fattades lite pengar på min kredit. Och jag gjorde som man brukar göra i det läget. Alltså låtsades jag om om detta vore en nyhet för mig, lovade och svor på att ordna till allt förhoppningsvis redan i morgon och vi skiljdes åt i luren som goda vänner.

Så nu vågar jag inte svara i telefonen förrän lönen kommit in på kontot så att jag kan justera allt. Hua. Jag skall fly till Amexico.

Denna gången skall jag klippa kortet. Så det så.

Hm. Först går man o väntar på snö hela senhösten och december. Man vill ju ha en vit jul menar jag. Då kommer det givetvis inte ens en liten ynka flinga. Sen, som nu, så knatar man omkring i ständigt hopp om en stundande vår. Då minsan kommer de. Flingorna. I mass. Snö dag ut och dag in. Kallt, halt, slirigt. Gråmoddiga vägkanter och pucklar på smågatorna. Kul. Inte.

Fast det klart, inte ska jag gnälla. Det kunde varit värre. Det kunde regnat dag ut och dag in. Och det vore värre. Tror jag

Jag ligger i krig. Jag var tvungen att svara på en öppen konfrontation och en aggressiv kampanj riktad mot mig. Så jag sitter här på min stol och försöker desperat finna en vinnande taktik. Men det är inte lätt när fienden förbehåller sig rätten att själv döma ut straff, själv säga vad som är rätt eller fel och på vilket sätt jag borde leva mitt liv, hur min familj borde leva sitt liv och framförallt att diskutera med en person som redan bestämt sig och gjort det oaktat fakta som finns. För hur jag än vänder mig om så har jag baken bak. Och om reglerna hela tiden ändrar sig, hela tiden och gång på gång förändrar de, hur ska man då kunna veta vad som är rätt eller fel.

Känns lite som att fäktas med en osynlig person. Jag fäktar blint, allt medan motståndaren får in små pickande träffar över allt. Så ju mer jag försvarar mig ju tröttare bli jag. Känns nästan som om det snart inte är någon ide att försvara mig mer. Känns ibland som om jag borde ge upp, låta den vinnande sidan bära mitt lik till sitt bål och dansa runt min brinnande kropp.

Fast sen tänker jag: fan heller. Så lätt sätter man sig inte på en Carlzon. Banne mig om jag tänker låta "dum och dummare" vinna varenda kamp. Alltså, vi talar om att jag har upprörda diskussioner med en person som en gång gick omkring med omaka skor i flera veckor och upptäckte det först efter att någon i omgivningen försiktigt åtalade detta. Och en sådan människa ska jag låta styra mitt liv? Aldrig.

Upp till kamp... liksom...

Vart jag hållt hus? Tja, lite här o där. Tog ju en sväng till stugan, varit en sväng hos min Ömma Moder, till och med sov där. Rökt lite cigarr. Mått lite hit o dit. Sorterat kort.  Gått upp nått kilo. Sovit. Tvättat. räknat dagar. Lite sånt. Inget viktigt eller märkvärdigt. Jag har liksom bara; funnits.

Fast det var hemskt vad det blev tråkigt i längden.

Jaha. Så va man uppe då. Liksom, seg, liksom. Hulda Hustrun har åkt till stugan. Sitter och läser och eldar i öppna spisen enligt senaste telefonkontakten. Jag vaknade nämligen alldeles ensammen och allena. Ingen i hemmet utom två katter. Så, jag sökte givetvis Hulda Hustrun direkt på telefonen. Tur vi har mobiler i detta land. Så; nu vet jag det. Hon är där. O jag är här. Så lika bra att passa på att spela musik högt och mycket. För givetvis kommer jag snart knalla ner till stugan jag med. För inte kan jag låta henne vara alldeles ensam där. Kan ju komma bovar och röva bort henne. Och det vill jag ju inte.

Om hon inte har gått ner för att vara lite själv? Kan jag inte tänka mig. Hon bara måste längta efter mig lika mycket som jag saknar henne. Eller?

Om jag är klängig? Inte då.

Acdc, HELLS BELLS, klockan "mittinatten". Klockan 04:19. Sååååå bra. Sååååå sent. Eller tidigt. Inget slår Ackedacke. Inget.

Min fru, min älskade Hulda Hustru är lite.. sned, tjurig, besviken, typ, på mig. Hon vill att jag lägger mig på en vettig tid i dag. Eller snarare att jag går upp på en vettig tid i morgon.

Men jag ser inte motsättningen. För visst kan jag lägga mig sent idag och gå upp tidigt i morgon.

Eller?

Har just upptäckt den fantastiska, lysande, rättstavningsfunktionen som finns i min Google toolbar. Att jag inte sett detta innan. Det är ju fantastiskt. Jag som ofta stavar som en kratta kan få hjälp att kolla igenom min text innan jag publicerar den. Så slipper jag skämmas gång på gång.

Varför har ingen sagt något?

Min ärade yngsta son tittade förbi i jakt på en kalasinbjudan som har försvunnit. Livet måste vara knepigt för denna unge man. Han tappar bort ännu mer grejer än jag. Hela tiden på jakt efter något som fösvunnit. Hans mobil är även den som bortblåst. Försvunnen, borta med vinden, väck. Hans moder var med och stod i dörröppningen.  Relation: frostig. Som sagt. Om jag inte visste bättre, eftersom jag är en sån förtjusande person, skulle jag tro att hon var sur på mig. Igen.

Kalasinbjudan? Fortfarande väck. Säkert kommit till samma värld som telefonen, ett antal jackor, ett oräkneligt antal mössor, pennor, väskor och vantar. Undrar om hans grejer kommer till samma ställe som mina bortsprungna saker. Eller om det är skilda världar? Samma värld som de udda strumporna i tvättmaskinen kommer till. För om det är samma värld så borde den vara full nu. Och jag har en svag misstanke om att jag, min yngsta son, likaså min äldsta son, står för minst 50% av innehållet. Kanske finns ett helt universum fullt med våra saker?  Vem vet.

Så om nån ser inbjudan, telefonen, strumporna eller mössorna. Eller mina gamla pipor jag fick av min ärade fader, hör gärna av er. Inbjudan var klädd i svarta byxor och blå täckjackor. Den var berusad vid försvinnandet. Om någon vet något kontakta oss genom efterlyst.

Jajamen. Nu har man sovit. Mycket. Låg o nanade ända till 15.30. Det är sådan lyx man kan unna sig när man är varannanvecka förälder. Är man då sjuksriven till detta så kan man ägna sig åt ohämmat sovande. Inte illa. Alls. Fast det brukar ju straffa sig i längden eftersom jag troligen inte somnar "klockan tidigt" i kväll. Men det är smällar man får ta.

Så, i dag har det säkert varit väder ute, men jag har ingen aning om vilket, för nu är det precis mörkt ute. Inge. Så mycket dagsljus fick jag idag. Men som sagt. Intre läge att gnälla.

Så, vad gör man då en eftermiddag när man nyss gått upp? Tja, en snabbstädning blev det tillsammans med Hulda Hustrun. Sen åkte hon ifåäg till sin mormor tillsammns med äldsta dottern så nu blev jag alldeles ensammen. Bara jag o två katter. Så då sätter man sig framför datorn, skapar en blandad låtlista med Cash och Dylan som får gå runt.

I övrigt, intet nytt.

Jag och min yngsta sons ömma moder är ovänner. Igen. Hade jag inte vetat bättre kunde jag tro att hon ogillar mig. Än en gång så hotar hon med att den kära sonen inte skall få komma hem till oss någe mer. För... tja inte fan vet jag. Men vad gör då den desperata fadern? Jag satte mig ner och skrev ett brev till yngste sonen. Han har ju mail gubevars.

"Ok…

Så; nu sitter vi här. Eller, jag sitter, du.. tja vad vet jag. Sitter på taket och slänger bananskal omkring dig? Tro det tro!

Varför?

Tja. Än en gång har det visat sig att mina planer för dig inte direkt gillas av ausmitterzturmbandfyhrerer mamma. Såklart. O mina planer som var så stora. Jag som hade tänkt du skulle ta över världen efter mig. Sen får jag reda på att jag inte styr världen (gissa om det var en nyhet för mig hahah) utan att du mår bäst utan mig. För så säger hon. Mother Mamma. Vi träffas. Men du får inte sova över. Så? Man undrar vad hon tror händer nattetid här? Då kommer vampyrerna som dricker ditt rena barnablod?  Då träffas du och jag och maffian för att planera nya mord?

Jag vet inte.

Jag vet bara att jag älskar dig. Du är tillsammans med dina syskon och min fru det enda som gör att jag fortfarande vill leva. För det där med att leva är inte så illa när man har människor som älskar en bredvid sig.

Du vet att alla vi som är här älskar dig. Hoppas jag du vet. För att vara lite allvarlig. Om du undrar över vad som händer. Du har två människor som älskar dig över allt annat. Jag och din moder. Tro det eller ej, men vi älskar dig. Djupt, ärligt och mycket. Men ofta… allt för ofta, tycker vi olika. Oftast tycker jag fel, ibland tycker jag rätt. Men varje gång jag tycker annorlunda mot din vördade moder så blir det alltid potatismos av allt. För hon liksom ligger och väntar på att jag skall göra fel. Som en krokodil liksom. Fast att jag tycker att det är så betyder inte att det är så. Men det är så det känns för mig.  Att hon bara väntar på att jag skall göra bort mig. Och att det är hon som bestämmer vad som är att göra bort sig. Själv får jag liksom bara hänga med.

Tja. Vad skall jag säga? Att jag älskar dig? Det vet du redan. Att jag hoppas jag får se dig snart igen? Det vet du redan. Att jag får natta dig till sömns snart? Det vet du också.

Vad kan jag säga? Jag älskar dig och hoppas denna här soppan snart ger isg.

Eder högt vördade Fader

Oftast de veckor jag och Hulda Hustrun är barnfria äter vi inget vettigt alls. Man hankar sig fram på corneflakes och kaffe. Finns ju ingen anledning att göra mat då vi inte har några barn att utfodra. De andra veckorna, då när vi har barn hemma, gör vi desto mer mat. Ständigt nått barn som pekar på sin av svält svullna buk och desperat ber om mera mat. MAT för tusan.

Men så ibland skojar vi till det. Som idag. Vi (hulda Hustrun) gjorde lasagne. Eller, vi fick lite hjälp av äldsta dottern som var på besök med en vän. Äldsta dotterns pojkvän är i fjällen och roar sig så det stackars barnet är både upp och ner och ut o in.

 Men i alla fall. Riktig mat. Och i morgon skall vi göra klyftpotatis och till det nått kött. Det heter nått men jag kommer inte ihåg vad, och jag orkar då rakt inte gå o kolla upp det. Kött är inte min grej, jag är en fisk-kille. Ser direkt skillnad på en helgeflundra och ett paket räkor. Men kött? Tja, det ser likadant ut, smakar ofta likadant. Kött är överskattat. Men i vilket fall som helst så skall vi äta det i morgon. Allt är redan inköpt och klart. Till och med en liten flaska rött, gott vin.

Jag menar, mat två dagar i rad. Fast vi är själva. Inte illa.

(Uppmärksamma läsare kunde finna att vi inte alls var barnfria idag utan att äldsta dottern var p åbesök. De gör så våra älskade barn. Kommer och går. Och både jag och min älskade Hulda Hustru älskar när de tittar in. Så barnfria veckor är sällan barnfria. Men lika gott det.. Så det så.)