Dylan och Ingemar

Sitter och retar upp mig. fasen att jag inte upptäckt vissa saker förrän sent. Jag skulle ge mycket för att ha fått upptäcka Dylan när jag var 16. Med alla de knepiga tankar, känslor och funderingar man hade då. Det skulle sitta som en smäck att få uppfinna nya världar i takt till en naken gitarr. Nu är jag liksom för gammal för att drömma så där förbehållslöst som man kunde göra när man var 15-16, då när allt var möjligt, John Lennon var ställföreträdande fadersfigur och döden inte fanns.

Men, jag får nöja mig med att det är bättre sent än aldrig. Undra vad mer som väntar på att jag skall upptäcka det? Fan vet om jag inte kanske tycker om Ingemar Bergman. Säg aldrig aldrig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback