WoBWorld

Ok, jag erkänner. Jag är en sån som gråter när jag tittar på ledsamma filmer. Är det sen svartvitt, Amerikanskt och klassiskt gråter jag ännu mer. Det är ett karaktärsfel som jag ärvt av salig far. Jag träffade i tjänsten en av min faders kusiner. Jag hade aldrig sett männskan förr och jag hade då sanneligen aldrig sett henne i vitögat. Men hon började yla om att jag "var så lik min far" och att min fader hade varit en hedersknyffel.

Men denna fader hade förutom att vara "vacker" (sic) varit känslig då "han hade lätt att gråta). Förutom att detta ger mig en bild av min fader som yngsta pojken i en pojkskara på 5 dito och mycket bortskämd och klen, ger det även mig en nyckel till mitt eget (utseende? Nope. Mycket kan man kalla mig. Men vacker? hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha

host, host. sorry)

Men som sagt. Jag har alltid varit lättrörd. Skvalar för minsta sak. Film framför allt. Jimmy Stewart i "ett underbart liv" knäcker mig fullständigt. Den klart bästa filmen någonsin.

Det var bara det jag ville säga.

Hm, kom på att den filmen har vi inte på DVD. Se, karaktärsfel igen.