WoBWorld

Det är precis stilla och tyst utanför mitt fönster. Precis så tyst och stilla som det bara kan vara strax innan livet kommer tillbaka till oss. Inga hjärtslag, ingen andning. Bara tystnad och enorm, ruvande, stillhet. Som om världen tar ett djupt andetag, sträcker på sig, helt tyst och innan andetaget lämnar lungorna, vaktar på sin egen heliga storhet.

Tja, nu tog jag väl i så jag nästan gjorde ner mig.

Men nog är det tyst ute. Och stilla.