WoBWorld

Alla motionerar. Alla går ner i vikt. utom jag. Runtomkring mig faller personer bort, endast kvärlämnande halva sig själva och ett nyfunnet självförtroende. Det köps nya kläder (jodå, jag ser er, Chrille; Jonas E och allt vad ni heter). det springs, cyklas, äts enligt GI-metoder, stenåldersdiet eller helt enkelt mycket mindre. Alla skriar om sin nya ork. Nu minsann klarar de allt. De kan jonglera samtidigt som huset brinner, barnen börjar knarka och de själva blir utan jobb.De har blivit elitmännskor på gemmeldagar. Kalla det en förtidig 40-års kris, livskris eller vilkendjäklakrissomhelst. Men nått är på gång. Det verkar bara som om jag är den enda som inte fattat.

Jag röker, snusar, dricker och äter som om den sista stora dagen är i morgon. Och om jag fortsätter såhär så är den väl det snart. Visserligen har jag gått ner 5-6 kilo det sista. Fast fan tro om det inte bara är förlust av vätska i värmen. Skjortan spänner över magen, byxorna över baken. Jag har odlat ett smärt litet hakskägg för att kamoflera den allt mer växande dubbel, eller trippel hakan. På den gamla tiden, när min far var ung, kallades det pondus. Nu heter det fetma. Fast å andra sidan var min far aldirg fet han heller.

Men jag är er på spåret. Jag fattar. Ni kommer inte undan. Döden lurar på oss alla. Fet som mager, liten som stor. Spring ni. Själv sätter jag mig ner med en fläsksnitzel, en stor stark och drar några bloss på min Camel. Förresten är det fotboll på tv så då kan man ju inte springa omkring.