Flyg fula fluga, flyg.
Flugor måste väl ändå vara exeptionellt korkade varelser? JAg låg på sängen i stugan häromdagen och tittade upp i taket. Där flög en 5-6 flugor omkring. Runt, runt, runt gjorde de lovar kring varandra, som i en invecklad dans. De fick inget gjort förutom att flyga runt i sina invecklade cirklar. På fönstret klättrade de riktigt dumma flugorna. Visserligen stod dörren på vid gavel men det verkade inte de stackars flugorna fatta. De klättrade, flög in i, boxades, med fönstret. Gång på gång förökte de flyga rakt igenom rutan. Och bara nån meter därifrån drog en mild bris in genom den öppna dörren. Borde de inte fatta att vägen ut fanns bara nån ynka meter från dem? Jag vill ju inte döma någon av Guds vackra varelser, men nog verkar det urbota korkat?
Igår, medan jag låg på en filt i trädgården studerade jag en annan liten flygande figur. Det var en humla som kravlade omkring på gräsmattan. Jag vet inte riktigt vad det var för fel på den. Kanske hade den överansträngt vingarna, kanske ville den bara ta en promenad. Men när jag låg där platt på gräset kunde jag inte hjälpa att jag stilla undrade varför flygfäet inte flög. Det såg mycket ansträngande ut att traska omkring på en gräsmatta om man är humla. Upp för grästrå, ner på andra sidan, upp på ett nytt. Själv så brukar jag undvika att klättra upp för träden när jag går i skogen utan jag gör mitt bästa för att hålla mig mellan dem, på platta marken. Men inte min nyfunne vän humlan inte. Upp på ena sidan, väl uppe på strået så hängde den och balanserade förtvivlat för att hålla sin lilla humlekropp uppe på det allt mer svajande grässtråt. Sen började nerklättringen på andra sidan. Gång på gång. Men framåt gick det, det kan jag inte förneka. På en kvart nått sånär så tog sig den lilla filuren sig fram en 2 meter eller nått. Det hela verkade gå på ren vilja. Kanske handlade allt om motion. Kanske humlans fru hade fällt någon elak kommentar om hans allt mer tilltagande rondör? Eller så skulle han ställa upp i nått för oss okänt humlemaraton. Inte vet jag.
Men i viket fall så är jag glad att jag inte är varken fluga eller humla. Man vill ju inte ställa till besvär menar jag.
Igår, medan jag låg på en filt i trädgården studerade jag en annan liten flygande figur. Det var en humla som kravlade omkring på gräsmattan. Jag vet inte riktigt vad det var för fel på den. Kanske hade den överansträngt vingarna, kanske ville den bara ta en promenad. Men när jag låg där platt på gräset kunde jag inte hjälpa att jag stilla undrade varför flygfäet inte flög. Det såg mycket ansträngande ut att traska omkring på en gräsmatta om man är humla. Upp för grästrå, ner på andra sidan, upp på ett nytt. Själv så brukar jag undvika att klättra upp för träden när jag går i skogen utan jag gör mitt bästa för att hålla mig mellan dem, på platta marken. Men inte min nyfunne vän humlan inte. Upp på ena sidan, väl uppe på strået så hängde den och balanserade förtvivlat för att hålla sin lilla humlekropp uppe på det allt mer svajande grässtråt. Sen började nerklättringen på andra sidan. Gång på gång. Men framåt gick det, det kan jag inte förneka. På en kvart nått sånär så tog sig den lilla filuren sig fram en 2 meter eller nått. Det hela verkade gå på ren vilja. Kanske handlade allt om motion. Kanske humlans fru hade fällt någon elak kommentar om hans allt mer tilltagande rondör? Eller så skulle han ställa upp i nått för oss okänt humlemaraton. Inte vet jag.
Men i viket fall så är jag glad att jag inte är varken fluga eller humla. Man vill ju inte ställa till besvär menar jag.
Kommentarer
Trackback