Katter
Jag gillar katter. Vi har två stycken, en hane med det stolta namnet Sir Lancelot och en hona som heter Chips. Lancie är en av de mest keliga katter jag sett. Han är svart som sot förutom lite vitt på tassarna, stor och stark som en gladiator och har en yvig lång svans. Han glider mellan oss människor i familjen och gnider sig mot benen. Oftast ligger han på rygg och sover den oskyldiges sömn. När han är vaken följer han oss som en liten hund. Han är lat som få och hans jäktinstinkt är nästan helt och hållet totalt outvecklad. Om man föröker leka med en snörstump eller liknande tittar han intresserat på den en stund, sedan sluter han ögonen och fortsätter sova. Chips däremot är den mest nyfikna katt som sett dagens ljus. Hennes huvud går från sida till sida i en ständig jakt på äventyr. Det där snöret som Lancie så totalt ignorerar verkar fylla Chips med en lejons mod och en ekorres energi. Hon kan minsann jaga snöre hela dagen om hon bara fick.
Som det är nu på sommaren så är bägge katterna på ferie nere i stugan. När vi kommer ner jagar Lancie över gräsmattan för att hälsa oss. Han springer som en liten hund i ilfart från buskarna där han tillbringar tiden gömd för nyfikna ögon. Chips däremot kan släntra in genom grinden, cool som ett isberg, efter nån timma, som om inget har hänt. Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar katter. Troligen är det något med att de är så självständiga. För om man tänker efter. Vi lämnar katterna i stugan och åker hem över natten. När vi kommer tillbaka på förmiddagen dagen efter så är de kvar där nere. Fast de är fria och har alla möjligheter att sticka iväg vart de vill. Då kan man känna att man är en ack så god husse. För katter är ju inte som hundar. En hund kan du dressera att göra allt från att hämta pinnar på kommando till att ligga kvar på plats när man själv knatar iväg. En katt kan du knappt få intresserad av sitt eget namn. De är fria och självsäkra varelser. Chips är helt klart min katt. Hon är inte det minsta indresserad av att bli klappad av kreti och pleti utan smiter iväg som en liten oljad blixt när barnen föröker kela med henne. Däremto ligger hon tätt bredvid mig på nätterna. Om hon känner sig bortglömd så petar hon lite löst med tassen på min arm, som en påminnelse om att hon minsann behöver en klapp eller två. Ibland så tar hon till och med tag i armen med sina framtassar så att jag inte skall sluta klappa. Lancie däremot är mest förtjust i Hulda Hustrun, även om han inte har en lika exklusiv smak gällande vem som klappar honom. Han är nöjd bara nån, vem som helst i familjen, kelar en stund med honom.
Tja, med tanke på att jag själv trivs bäst med att ligga på soffan och halvsova så kanske det är så enkelt som att jag var katt i mitt förra liv. Vem vet.
Som det är nu på sommaren så är bägge katterna på ferie nere i stugan. När vi kommer ner jagar Lancie över gräsmattan för att hälsa oss. Han springer som en liten hund i ilfart från buskarna där han tillbringar tiden gömd för nyfikna ögon. Chips däremot kan släntra in genom grinden, cool som ett isberg, efter nån timma, som om inget har hänt. Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar katter. Troligen är det något med att de är så självständiga. För om man tänker efter. Vi lämnar katterna i stugan och åker hem över natten. När vi kommer tillbaka på förmiddagen dagen efter så är de kvar där nere. Fast de är fria och har alla möjligheter att sticka iväg vart de vill. Då kan man känna att man är en ack så god husse. För katter är ju inte som hundar. En hund kan du dressera att göra allt från att hämta pinnar på kommando till att ligga kvar på plats när man själv knatar iväg. En katt kan du knappt få intresserad av sitt eget namn. De är fria och självsäkra varelser. Chips är helt klart min katt. Hon är inte det minsta indresserad av att bli klappad av kreti och pleti utan smiter iväg som en liten oljad blixt när barnen föröker kela med henne. Däremto ligger hon tätt bredvid mig på nätterna. Om hon känner sig bortglömd så petar hon lite löst med tassen på min arm, som en påminnelse om att hon minsann behöver en klapp eller två. Ibland så tar hon till och med tag i armen med sina framtassar så att jag inte skall sluta klappa. Lancie däremot är mest förtjust i Hulda Hustrun, även om han inte har en lika exklusiv smak gällande vem som klappar honom. Han är nöjd bara nån, vem som helst i familjen, kelar en stund med honom.
Tja, med tanke på att jag själv trivs bäst med att ligga på soffan och halvsova så kanske det är så enkelt som att jag var katt i mitt förra liv. Vem vet.
Kommentarer
Trackback