Falnande blad och evigt mörker.

Det står en blomma i fönstret i min äldsta sons rum. Vet inte vilken sort det är, men det är en tjockbladig historia. En sån där som skall kunna överleva det mesta. Denna stackars växt fäller blad efter blad. De singlar ner på fönsterbrädet som skrumpna skuggor och lägger sig att vila på golvet under. Varför. Tja, min käre son envisas med att leva i mörker. Han drar ner periennerna så fort han får tillfälle. Själv vandrar han kring svartklädd, med en skrämmande förglöshet i ansikte. Hans lemmar är vita där de skymtar fram mellan allt det svarta tyg han draperar sig med. Det är så att jag börjar fundera på om han blivit biten av nån vampyr nån gång i sin späda barndom. Han sitter och kurar framför datorskärmen, gärna nattetid, när resten av huset sover den oskyldiges sömn. Jag är nästan rädd för att dra upp periennerna i hans rum. Tänk om han smälter när soljuset faller på honom?

Den som bara visste hur en 16-åring tänkte. Jag har vaga minnen av hur det var att vara tonåring själv. Men var jag verkligen så asocial? Lika ljuskygg. Lika... konstig, lika oberäknelig?

Fan tro´t.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback