WoBWorld

Ser man på , jag har varit ute idag. Åkte ner till stugan för att stänga av elen. Vi satte på elen och elementen för några veckor sedan eftersom vi planerade att tillbringa en kall vinterdag framför brasan i stugan. Av det blev det intet, men elen och värmen var på och stod och tickade pengar. Så i dag fick jag ätnligen tummen ur.

Man märker att det är vårtime, alla vägar och gräsmattor var som leråkrar. Man fick skutta så glatt mellan vattenpölarna. Att de håller på att bygga den där born vid badplatsen gör ju inget bättre, med alla tunga maskiner och fordon som kör sönder gräsmattan. jag hade tagit med mig kameran eftersom jag tänkt dolumentera lite av byggandet, men såklart tog batterierna slut så fort jag tryckte på on-knappen.

Idag bestämde jag mig för att inte gilla bron. Det går fram och tillbaka det där. Ibland känns det helt ok, kan vara bra att få en bro över viskan där. Andra gågner, som idag hatar jag tanken på att min barndoms badplats blir förstörd i samband med brobygget. Ibaln är så jag konservativ att jag får påven att verka radikal. Så, som sagt, idag gillar jag inte bygget. Men det ändara väl sig.

Såklart blev jag både jättetrött och panikhungrig när jag väl kämpat mig fram genom lervällingen till stugan. Bara tanken på att ta mig hem på tom mage var oerhört tröttande. Jag letade igenom skafferiet i stugan men fann inget jag vågade äta av. Så på vägen hem kände jag mig som Napoleons soldater måste känt sig i kriget mot Ryssland. Hungrig, trött och helt slut.

Fast det ordnade sig när jag väl kom hem och kunde duka fram en massa gott, bla min favorit, risgrynsgröt. Men tröttheten stannade kvar, så jag skall nog göra pinan kort med att gå o lägga mig. Det är ju en dag i morgon oxå.

Det är mig ett stort mycerie, vad det är grannarna gör ovanför oss. Varje dag knackar det i taket, som om någon slog med en liten hammare. Inte speciellt högt eller störaden. Men ändock, knack, knack, knack. I flera timmar. Vi har avskrivit älskog eftersom det är lite väl taktfast och fram för allt väl länge. Renovering kanske. Men blir de aldrig färdiga? Femkamp? Tja, inte helt omöjligt. Kanske ligger det en undangömd släkting, släktens skamliga hemlighet, i ett rum. Kanske den undangömda släktingen försöker meddela sig med omvärlden genom dessa knackningar? Tja, lika troligt som allt annat. Fast borde personen då använda nån form av typ morsekod eller nått. Inte bara knack, knack, knack.

Tja, det ger sig väl till slut kan jag tro. Det mesta gör det.

Satt och tittade på katternas intensiva förök att para sig. Då kom jag på vad praktiskt det skulle bli om det vore det samma för oss människor. Att damerna skulle ja regelbunda löpperioder. Så att man visste liksom. Slut på gissningsklekar och problem. Bara att kolla in och lyssna på hur frugan låter, så kan man hoppa på direkt. Inga spel eller  missförstånd, bara rakt av när det är dags. Fast det klart, det kanske skulle bli problem med det med. Man kan tänka sig att frugan kanske hoppar på grannen om man själv inte är hemma Och det vill man ju inte. Eller att det blev svårt när kvinnorna skulle tex köra bil. Det är ju jättesvårt att köra bil om man löper, kan jag tänka mig ialla fall.

Nä, det är no9g bäst att det är som det är. Så får man leva med spelet kring den mänskliga parningen med allt vad det innebär.

Men tanken var bra innan man började skärskåde den. Som så många andra tankar.

Lite trött, lite seg. Kaffet verkar ha gått sönder idag eftersom jag inte får nån koffeinkick. Till råga på allt har kattskrället börjat löpa igen. Hon stryker runt i lägenheten medan den andra (kasterade) katten gör tappra förök att göra sitt jobb som hankatt i hemmet. Det går givetvis inte utan han blir bara stående över henne med en förvånad blick. Ungefär som om han vill säga "ok, jag fattar, först ska jag göra såhär, men sen då, vad gör jag sen?"

Stackarna, det kan inte vara lätt att vara katt. Heller.

Jag fattar inte. Ända sedan jag hade min famösa magsjuka med tillhörande febertopp så har jag haft ont i halsen. Men det blir liksom inget mer. Bara ont när jag sväljer. I övrigt känner jag mig lite hänging, men, ärligt talat. Vem gör inte det så här års. Det har varit en lååååång vinter.

Så, under tiden jag skrotar omkring i hemmet så är jag "halvsjuk", alltså inte så sjuk att jag förtjänar något medlidande eller att man kan slippa göra tråkiga saker eftersom man är krasslig. Men så sjuk att jag faktiskt lider. Visserlgien marginellt,men dock ett lidande.

Nästan så man önskar att det kunde bryta ut så jag blev av med det.

Eller kanske inte,

Regnar idag igen. Snöhögarna smälter undan alltmer. I morgon är det första april så då borde våren komma. Snart dags att börja vårstäda stugan och trädgården. För hux flux är det sommar. Det brukar ju rulla på  när det väl fått upp farten. Jaja, men än så länge ligger snön kvar på gräsmattorna på sina ställen. Så man skall väl inte på sig badbyxorna riktigt än.

Så var det dags igen då. En ny dag. Igen. Fasen jag tyckte de var ny dag alldeles nyss, men nu är den redan gårdag. Jaja, tiden gå och vi med den. Jag tror prio ett denna dagen är att få i mig lite kaffe, så att jag kan synka hjärnan med resten av mig. Sagt och gjort, här skall det drickas kaffe.

Nä, jag ger upp. Finns inte nog med kaffe i världen för att jag skall hålla mig vaken. Dax att nana och det med en gång.

Det är Floor filler på tv och jag är helt faschinerad av hur de orkar hoppa och studsa omkring sådär. Och i takt. Själv så dansar jag aldirg nykter. Jag brukar inte börja dansa förrän jag egentligen är alldeles för full för att klara det. Då sätter jag igång och leker propeller på dansgolvet. Ur takt i både i musik och tid.

Så, jag beundrar dem. Jag skiter fullständigt i dem, men jag beundrar dem. Det får räcka.

Så, helt plötsligt blev jag "klubbat-trött". Helt kanon jättemycket trött. För några timmar sedan var jag uppe i 2000 varv efter allt kaffet, så jag var tvungen att lugna ner mig med lite medikamenter. MEn det tar ju ett tag innan sånt funkar så jag klättrade så vackert på väggarna hör i vår lilla lägenhet. Men nu, två timmar senare, är jag helt slut. Sååå trött.

Vad gör då den dumma idioten (jag alltså)? Jag höll på att börja om på ny kula, men jag kom på att det kanske inte vore dagens bästa beslut så jag nöjer mig med en kopp the. Men jag var farligt nära att sätta på kaffekokaren.

Så dum är jag.

Dr Cox i Scrubs är härmed utnämnd till veckans manliga förebild.

Ok, trettitolv koppar kaffe in p å dagen så börjar det betala sig. Darrningar, det kör i magen, ögonen står ut som två råttapickar och jag svettas. Att jag aldrig lär mig. Kaffe skall avnjutas i lagom mängd. Samma regel som gäller sprit, sex och Henrik Schyfferts indianskämt. Men inte då. Jag bara måste överdriva allt jag gör. Det enda som hindrat mig från att bli en alkoholiserad sexmissbrukare är min dåliga ekonomi och ännu sämre rygg.

Kom på mig själv med att blivit tant. Jag sitter på min stol och tittar ut bakom gardinerna. Kollar in när grannarna går till jobbet, när posten kommer, på sopbilen när den kommer, på grannungarna som leker. Kort sagt, jag sitter som kvartets egna lilla (nja, kanske inte så liten då men) skvallerkärring. Fast jag skvallrar förstås inte. Förutom här då. Fan där åkte jag fast på den. Ok, jag är kärring rakt igenom.

Men nått skall väl jag hålla på med.

Tittar ut och ser att de byggnadesställningar som varit uppställa vid huset bredvis oss är borta. Förra gången jag tittade ut, i förmiddags stod de kvar men nu är det borta. Faschinerande hur fort sånt där går. Jag har alltid tyckat om att titta på byggen, (nått jag till min stora fasa har upptäckt att jag har gemensamt med Hitler. Fast där upphör förhoppningsvis och gudskelov likheterna) för det är så häftigt att se hur en byggnad tar form och hur fort det går. De aktuella ställningarna har nu börjat byggas upp på vårt hus istället för snart är det vår tur att få nya toaletter. Kvar vid grannhuset finns endast tre stora containrar, diverse skräp på marken och en liten gubbe som knatar omkring och städar upp.

Synd, det var trevligt att se hur de slet medan jag satt på min goa stol och tittade ut. Men jag får hitta något annat att titta på. Sånt är livet, saker komma och gå.

Gick upp tidigt idag, vid halv 7 (för den intresserade, se tidigare inlägg). Så därför somnade jag så gott när jag lade mitt vackra huvud på kudden en liten sekund. Somnade och sov i två timmar djupt och gott, som ett barn med det allra renaste samvete. Sååååå gott!

Vaknade tidigt i morse av att det var bök och stök någonstans i lägenheten. JAg kunde däremot inte direkt fatta vad det svar som hände. Men efter ett tag lyckades jag samordna kropp, hjärna och tanke tillräckligt för att förstå att vår ena katt rymt ut i trappuppgången. Det var äldsta dotterns pojkvän som inte riktitigt llyckades med att stänga dörren efter sig när han gick till jobbet tidigt, tidigt i morse. Han är så försiktig och försynt av sig och gör allt för att inte störa. Fast denna gången stängde han dörren så tyst att han rent av inte stängde alls. När sedan tidnginsbudet kom med dagens lokalblad öppnades dörren som den ena katten kunde ränna ut genom.

De ljud jag vaknat av var när dottern och min Hulda Hustru försökte fånga in kattkräket. Dottern går ju med gips på ena benet så det var Hulda Hustrun som fick springa upp i trappan i jakt på katten. Denandra katten, som är alldeles för lat för att gå ut på äventyr, satt stilla i hallen och tittade på medan jakten fortlöpte. Hulda Hustrun offrade lite hud på ena armen där katten rev henne i jakten, men hon lyckades med uppdraget så kattstackarn var hemma loch inne i lägenheten lagom till att jag kom ut i hallen.

Vid det laget var lägenheten full av livslust och stoj att det var lika bra att böraj med dagens första kopp kaffe. Sen var man liksom uppe och igång

Sitter och är lite koffeinpigg efter ett antal koppar kaffe. Men jag orkar liksom inte göra nått åt det. Så jag sitter på min stol och stirrar ut genom fönstret som en nyfiken men nervös ekorre. Jag vet ju att vi idag har min moder och hennes mat-handlande på schemat, men det orkar jag inte riktigt oroa mig för än. Hon skall med idag och hon är den enda nu levande varelse jag vet som kan handla grönsaker i två timmar. Hon klämmer och känner, jämför och kalkulerar, allt medan man själv redan handlat färdigt allt man skulle ha och nu brinner av önskan att komma ut ur affären.

Det är ju en av alla de saker jag har svårt för, att gå i affärer, stå i kö och allt det där som krävs för att få mat att ställa på bordet. jag vill göra det så fort och smärtfritt som möjligt. Min moder å andra sidan ser handlandet som ett rent nöje, å till den milda grad att hon drar ut på det så långt och länge det är möjligt.

Som sagt. Detta har jag än så länge framför mig.

Livet är väl ändå... underbart!

Solen bröt fram alldeles nyss. Och djäklar viklen vårkänsla jag fick. Smältande snö, värmande sol och leråker på gräsmattorna. Gottigt gottigt. Viserligen gick det över fort men den lilla stunden räckte gott för att liva upp mig lite. Inte så illa såhär i slutat på mars.

De där spelprogrammen som de har på tv nu för tiden, ordjakten och allt vad de heter. Vem fan kom på det? Och varför i hela fridens namn tittar folk på det. Jag brukar få kanalpanik när han den där skelögde eller nån av damerna som leder programmen dyker upp i rutan.

Jag kan inte byta kanal snabbt nog. Och så pratar de, o pratar och pratar. Och inte sådär bra som Loket kan göra, utan de panikpratar hela, hela tiden. "Nu får du som sitter där gissa, ring in till mig så kan du vinna en hundskit..." Bla, bla, bla. Knappt de hinner andas. Och han den skelögde ler och ler och ler, samtidigt som han pratar, hur nu fan det går till.

Tillråga på allt är det ju faktiskt människor som ringer in till skiten. Sanslöst. Allt från gamla tanter till arbetslösa fiskare. Speciellt orolig blir jag när ordet är **ndläkare och ingen jävel lyckas komma fram och gissa tandläkare på en hel evighet.

Hm, jag märker nu att jag avslöjar att jag faktiskt tittar då o då. Men det är mest för att det är så kul när den skelögde tittar i två kameror samtidigt. Lättroad har jag varit jämt.

Sådär, då var stödbesöket över. I dag fick jag mina fiskar varma av sjuksköterskan.  Hon påpekade med emfas alla de där grejorna jag redan vet om tanke, känsla handling, att den enda som kan ändra ett beteende är jag själv och att jag skall sluta skylla ifrån mig. Jag vet, jag vet. Men det är så svårt att komma från en tankens förståelse till att känna det. Samtidigt blev jag lite arg på henne, för det kändes som om hon inte trodde på mig. Även fast jag djupt inne i mig visste att hon hade rätt blev jag lite gramse.

Fast när hon frågade vad jag kände sa jag att jag inte tänkte eller kände något speciellt. Då sade hon att det trodde hon inte ett dugg på, utan att jag nog var förbannade på henne som sa emot mig. Då nekade jag ännu mer samtidigt som jag blev ännu mer sur. Konstig att det ska vara så förbannat svårt att vara ärlig i sina ord.

Men nu, efter en kopp kaffe och en stilla snus är jag som vanligt igen. Alltså lite lagom spänd, orolig och alldeles, alldeles underbar :-)

Oj vad jag kom på mig själv med att längta efter sommaren. Nu har jag fåttt nog av vinter och kyla. Lite varm hederlig luft, några molntussar på himlen, fågelsång och ljudet av en mild bris som smeker löven i träden. Hm... Sommar. Gott.

Hm, lite orolig i kroppen idag. Beror nog på att jag skall till dokotrn, eller snarare sjuksköäterskan, idag. Gott att det är redan klockan 9.00 så jag slipper gå och vänta så länge. Konstigt, nu för tiden räcker det med så lite för att jag skall bli nervös och retlig. Svårt att tänka sig att jag har kunnat sköta ett jobb med allt vad det innebär. Nu kan en enda sak, ett enda möte eller uppdrag, göra mig alldeles nipprig av oro. Tur man har medicin att ta när det blir allt för jobbigt.

Jaja, det som inte dödar skadar. Eller vad var det man sa :-)

Hua. Varför måste det vara så förbaskat kallt på morgonen? Är det nödvändigt? Skulle man inte kunna tänka sig att man skulle vara varm och god efter att ha legat under ett gosigt täcke under hela natten.

Tur kaffet är varmt.

Vi har ju en motionsapparat stående i vår tsovrum. En såndär cykel utan sadel men med två handtag som rvänger fram och tillbkaka., Ja ni fattar grejen. Jag tittar på den där appareten då o då och tänker väl så småningom försöka mig på att springa, eller cykla eller vad tusan man nu säger om det man gör på en sådan apparat. Men det är märkligt hur man kan skjuta upp en sån sak. Jag ha,r inför mig själv, skyllt på allt från nästäppa till hotande hjärnblödning. Nån gång har jag ställt mig på redskapet för att åtminstone påbörja en god vana. Men det har oftast stupat på min synnerligen dåliga kondition. Jag orkar med en fem minuters tripp innan svetten står som ett skyfall runt mig, hjärtat slår på gränsen till hjärtflimmer och jag andas som en fisk på torra land.

Men nån gång så. Då ska jag klara iaf 6 minuter.

Jaha. Det verkar som om mina farhågor angående regnet slår in. Alltså att det kommer att regna ika mycket som det snöat. För nu faller det vatten från himlen mest hela tiden. Vet inte riktigt vilket som är värst. Eller, det vet jag ju. Hellre ren, vit vacker snö än grå tungt regn. Fast det bästa vore ju strålande sol. Inte för att jag hade gått ut i det och fått någon som helst motion, men det ser jubra ut innifrån lägenheten.

PS: Alltså, jag föredrar ju snön på vintern. På sommaren föredrar jag faktiskt regn före snö. Kände jag behövde klargöra detta.

Jaha, så var man plötsligt ensam hemma. Hulda Hustrun åkte iväg till sin moder för att hämta en skyddsstrumpa för gipsade ben, äldsta dottern med tillhörande pojkvän åkte iväg till nåttt äventyr. Kvar blev två katter och jag. Det borde man ju fira på något sätt. Dansa naken i vardagsrummet, smörja in sig i kokosfett, läsa högt ur en stor bok, kolla på porr eller något alldeles vilt och farligt. Men jag nöjer mig med att ta en kopp the och titta på Simpsons på tv. Eller, egentligen gör jag ju inte det heller eftersom jag sitter här och skriver. Men själva principen är sådan att jag sitter och kollar på tv.

Lurar på att gå o lägga mig. Visserligen är klockan inte ens i närheten av "nattinatti-tid", men jag är trött och sängen sjunger så vackra vaggvisor för mig. Men idag kommer ju "My name is Earl" på tv och det vill jag då rakt inte missa. Så, jag får bita ihop. En tuff man måste ta tuffa besked.

Djäklar vad sugen jag är på att bada bastu. Sådär bara, helt plötsligt. Konstigt. Men det vore så gottigt.

En polare har köpt sig en perkulator. Enligt min enkla bedömning den av kaffe kokare som brygger det godaste kaffet. Fasen vad avundsjuk jag blev. I vårt hem finns det inte plats ens för en liten miniperkulator eftersom min Hulda HUstru tycker att kaffet blir för varm när man kokar med en sådan.

Men jag får väl våldgästa min polares hem och tilltvinga mig perkulatorkaffe. Jag köpte en espressobryggare för ett år sedan eller nått sånt. Men den har min vackra Kvinna ställt uppe i ett köksskåp, så den orkar ingen ta ner om man bara är sådär lite småsugen på en espresso. Man måste vara jättesugen på kaffe för att orka. Så, det blir oftast vanligt bryggkaffe.

Jaja, man kan inte altid får som man vill. Fan, oftast får man ju aldrig som man vill överhuvudtaget..

Hur många pratshower kan det få plats med i en tv? Hela dagarna fylls med Ellen, Ricki, Dr. Phil, Ophra och allt vad de heter. Sen på kvällarna tar Letterman, Leno och dom grabbarna över. Sen visar de lite dokusopor (sic) och toppar det hela med program där det byggs om eller dansas eller sjungs eller görs om. Finns det inte ens en liten plats för ett bra program? Ett enda litet bara.

Jag röstar på att de ska visa mer "Morden i Midsummer". Dygnet runt. Alltid. 24/7.

Jag har varit på utvecklingssamtal med min dotter. Ju mer mötet framskred ju mer började jag blänga på dotterns ömma moder. För dottern visade sig vara strålande i alla ämnen. Och med kännedom om både min egen och dotterns moders skolgång har jag ju insett att barnet inte kan vara mitt. För vart skulle hon fått allt ifrån. Sen kom jag på att sån´dant där kan hoppa en generation, så kanske ändå.

Slutligen segrade tanken på att barnet ändå är mitt och mitt ömma fadershjärta började sakta fyllas av en stor stolthet. Tydligen behärskar den unga damen skolans värld och dess läroämnen perfekt. Föruton en svag tendens att ha svårt med tider (det var där alla bitarna föll på plats och jag förstod att det är min dotter) så är hon i topp i allt.

Nästan så jag blev avundsjuk på barnet.

Tittar ut genom fönstret och ser att hela gården är full med toalettstolar. Det ger verkligheten en lätt surrealistisk touch. Lite som Dalis smältande klockor. Vita, nya toastolar som hukar i regnet.

En lustiger syn.

Det borras i vårt hus. Jätte jätte högt. De håller påatt bygga dusch och toalett i källaren rakt under vår lägenhet. Det skall ju bytas stammar i vårt hus och då behövs lite provisoriska dass. Men jag fundera på hur mycket man kan borra i ett hus innan det rasar. För att döma av ljudet så borrar man både djupt, brett och mycket. Som en liten förövning på vad som komma skall. Tur vi bestämt att flytta till stugan under tiden de renoverar våra toaletter.

Tur man har någonstans att ta vägen och ännu mer tur att man inte jobbar natt. För det borras som sagt mycket.

En konstig dag idag. Som om... som om alla väntar på att något ska hända liksom. Vet inte riktigt, kan liksom inte sätta fingret på vad det är. Till och med katterna tassar omkring ljudlöst här i lägenheten. Eller också har jag slutligen blivit fullständingt galen och psykotisk. Fattas väl bara röster i huvudet härnäst.

Buh! Titta, jag skrämde till och med mig själv med det.

Hjälp. Jag har något att göra idag. Klockan 15.00 skall jag på utvecklingssamtal för min dotter. Hua. En uppgift. Åt lilla mig. Vet inte riktigt hur jag skall kunna klämma ind detta i mitt redan späckade schema. Ja menar, jag måste ju hinna läsa tidningen, dricka lite mer kaffe, kanske öppna kylskåpet och stå o titta på innehållet ett tag, ta på mig byxor, läsa lite i tidningen igen,  kolla på Ricki Lake på tv, kanske raka mig, leta upp ett par strumpor. Så ni ser. Hur skal jag hinna med ytterligare en sak idag.

Detta blir knepigt

Första koppen kaffe, första snusen. Läsa tidningen , kolla nyheterna på nätet. Början på en dag är så gottig så gottig. Innan man hunnit noja till sig. Trodde aldrig jag skulle säga det. Men morgonstund har guld i mund.

Fasen nu förvånade jag mig själv till och med. Förut avskydde jag morgnar. Ännu ett tecken på att åren går kan jag tro.

Katten rev mig när vi lekte lite tidigare i dag. Inget mer med det. Men jag är fascinerad av hur ont ett litet, litet sår bredvid nageln på ett finger kan göra. Känns som ett stort köttigt, varigt sår på fingret när jag skriver på datorn. Att nått så litet kan göra så ont. Eller är det jag som är klen?

Så, klockan är halv nio påkvällen. Dags att summera dagen. Har jag gjort något vettigt? Svar: nej. Har jag utfört ädla osjälviska dåd? Svar: nej. HAr jag överhuvudtaget gjort någon som helst nytta i vår värld? Svar: Nej.

En klart lyckad dag alltså. Jag ger den 4 tummar upp.

Jag fortsätter envist på den inslagna vägen. Bälgar i mig ännu en kopp kaffe. Som för att försäkra mig om att jag får en ytlig och mardrömsspäckad sömn under natten. Man gör ju allt man kan för att må så dåligt som möjligt. Man är ju Svensk ju.

Skämmes på mig, banne mig, skämmes på mig. Hulda Hustrun bad mig flytta bilen tidigare idag. Så vad gör jag då? Rusar ner på små lätta ben och flyttar på bilen med hjärtat fullt med kärlek och huvudet fullt med goda planer? Nej då. Jag går och lägger mig. Så nu påminde damen mig igen. Fast det visade sig att hon redan gjort det. Flyttat på bilen alltså. Att jag aldirg kan lära mig att göra saker med en gång. För jag vet jusåväl att mitt minne är som en thé-påse, allt går rakt igenom.

Tusan!

Jag har sagt det innan. Men jag säger det gärna igen. Vem fasen kom på idén till "Top dog". Det måste ju vara nån vars huvud stått i ljusan låga.

Så spänd var jag. Jag somnade som ett litet barn. Det räckte att ja lade ner huvudet p åkudden så somnade jag så vacker. Så nu vaknade jag några timmar senare och kommer nog att gå och lägga mig igen. Ja menar, varför bryta ett bra flow?

Ok jag ger mig. Det blev för mycket kaffe idag igen. Hela kroppen går p 5000 varv. Så, det enda att göra är att lägga sig och försöka slappna av lite. Att man aldirg lär sig.

Vet ni vad det jäkligaste är? Jo, jag är ruggigt sugen på en kopp kaffe

Tänk idag fick jag reda på att en av mina barndomskamrater jobbar på våra äldsta barns skola. Han måste vara den sista jag trodde skulle jobba med, ja egentligen överhuvdtaget jobba alls.

Där ser man.

Klurigt. helt plötsligt när jag satt och tittade på tv, nån dagserie där alla går omkring och pratar ut i tomma luften, blev jag röksugen. Jag slutade röka för snart 10 år sedan. Visserligen har jag snusat mestadelen av de tio åren, och några små återfall har jag haft med. Men att helt plötsligt bli toksugen på en cigarett? Knepigt.

Bara en fundering. varför har man vax i öronen? Vad är det bra för liksom. Slem i näsan kan jag fatta, det är för att fukta luften man andas in. Men vax i öronen? Det gör ju ingen som helst nytta förutom ställer till det med vaxproppar o dylikt. Man undrar ju.

Är det inte typiskt. Jag hade lagt mig lite på sängen för att läsa och vila lite. Eller mest vila kanske. Ok, jag skulle nog somnat om jag fått ligga kvar. Men det fick jag inte.  Jag väntar ett viktigt telefonsamtal idag. Så, jag har suttit med telefonen bredvid mig hela morgonen och förmiddagen.

Såklart hade jag inte med mig telefonen till sängen. Såklart ringde det precis när jag började glida in i sömnens rike. Jag skuttade upp ur sängen, skrämde slag på katten som låg och sov jämte mig, sprang in i vardagsrummet och...

Såklart hade den som ringde lagt på när jag väl svarade. Och på nummerpresentatören fann jag bara "Info 01" vilket betyder att den inte visste vilket nummer som ringt. Tack för det. Jag har lärt mig läxan. Nu skall jag börja om igen, gå o lägga mig. Men denna gången skall jag inte glömma att ta med mig telefonen.

Så det så.

Slötittade på en boxningsfilm på tv. Kommer inte ens ihåg vad den hette men Meg Ryan av alla människor var med i den. Det är knepigt. Jag räknar mig till en fridens man. Inte såatt jag inte kan eller blir arg men för att jag är rätt fridsam för att vara man. Vi skall ju vara ilskna jämt om man skall tro media av idag.

Men när man ser en sån där film, typ Rocky-filmerna så är det som om något händer i en. Man blir upphetsad och närmast arg. Man lever sig in i filmen så till den milda grad att man (jag) sitter och nästan hoppar i soffan. Det är nästan så jag blir lite skraj, för det måste ju vara så att synen av ett redigt slagsmål friar till djupa, mörka känslor i mig.

Kommer ihåg när jag såg "Jägarna" på bio. Då satt jag och hoppade i fåtöljen, knöt nävarna och ville nästan storma fram till boiduken och slå på den när hjälten äntligen fick slå skurken på käften.

Sen kan man gåp omkring och säga sig vara en fridens man hur mycket man vill. Längst inne i en finns ett litet monster.

Knepigt.

En mycket ovanlig situation har uppkommit i vårt hem. Jag är uppe före alla andra. Hulda Hustrun ligger fortfarande och susar i sängen, äldsta dottern ligger likaledes i sin säng. Bara jag och katterna uppe. Kaffe, regnsmatter mot rutan, Frank Sinatra i högtalarna. Lugn och ro. Det där med att knata upp tidigt kanske inte är så illa i alla fall. Omman nu anser att niotiden på morgonen är tidigt det vill säga.

Fikc en sån där paniktanke. Det regnar ute. Inget mer om det. Förutom. Tänk om det kommer att regna lika mycket som det har snöat? Tvi vale för sånt. Regn skall komma på natten under sommaren. Kallt, hårt, vått vinter eller vårregn kan kvitta. Jag röstar NEJ! i frågan.

Är det bara som jag inbillar mig eller äter katterna mer ju sämre vår ekonomi är. Tycker vi köper kattmat stup i kvarten och lika ofta är maten slut. Då får vi två katter som stryker runt benen och blänger mycket effektfullt på oss, som för att påpeka att man är dålig husse eller matte. Nu är det dags igen. Finns bara några ynka smulor kvar av kattmaten. Så det får bli en sväng förbi affären någon gång i dag. Så får man ett problem ur världen i alla fall.

Light scribe, alltså att man kan bränna in en skivettikett med dvd-brännaren, måste vara, ja ja vet inte. Det bästa sen, ja inte vet jag. Klart bäst ialla fall.

Idag ska jag dricka mindre kaffe. Se där, ett litet projekt att ta tag i. O sen säger folk att jag är lat. Humph. Jojomen, mindre kaffe var det som sagt. Det borede göra någon skillnad i darrningsfrekvensen i eftermiddag. Jag brukar ju bälga i mig kaffe tills tänderna skallrar i munnen på mig. Men nu skall jag bli måttlig. När det gäller kaffe alltså. Sen borde jag väl köpa kofeinfritt kaffe också. Men det är ju så förbannat dyrt.  Men först skall jag ta en kopp till. Det är ju lite gott också.

KAtterna har blivit galna och jagar varandra tvärs genom rummen med full fart. Jo det är klart. Det har varit en lång vinter.

Samma funderingar varje dag. Vad skall jag fylla dagen med i dag då. Det problemet har man ju inte när man jobbar. Då går saker och ting av sig självt liksom. Men när man är hemma ständigt som jag är så får man vara lite kreativ. Det gäller ju att ge varje dag en mening.

Det lättaste är ju att bar låta dagen gå och se vad som händer. Men det funkar sällan. Oftast sitter man då p åkvällen och funderar påvad sjutton man gjort och man kommer fram till ett enda stort ingenting. Nä, någon form av plan behövs. Ett mål med några små delmål i. Det räcker med rätt lite. Men ofta sluytar det med att de enda mål man sysslat med är mellanmål. Fast det är ju gott förstås.

Idag? Tja, nått gör jag väl. Kan ja tro.

Det regnar ute. Snötäcket smälter undan för undan. Tja, det är ju mars så det är ju dags. Ska bli interssant att se vad som gömmer sig under snön. Man brukar ju kunna finna det mest ovanliga saker under snön. Fast det blir väl mest hundskit som vanligt. Men vet vet, kanske ligger det en skatt o väntar. Kanske ligger det.... nä, nog ingen idé att hoppas på det. Får nog strunta i att leta efter skatter under snön. Man är ju vuxen för tusan. Men ändå.

Jaha, så var det ny dag igen. Vaknade av magkatarr, inge vidare start men va tusan. Då kan det bara bli bättre.

Satt här o kände mig småmysko. Sen kom jag på vad det var. Jag är trött. Alltså, till sängen, marsch pannkaka.

Mmmm, pannkaka. Gott.

Jag har fått ett nytt beroende. Risgrynsgröt. Tomtegröt ni vet. De säljs förpackade som "korvar" och jag sätter lätt i mig en sån där korv själv. På en tallrik bara, in med den i micron i vå minuter, socker och kanel och lite mjölk. Jösses vad gott det är.

Min bättre hälft har fått spatt o spader i att stryka. Hon ägnar sig åt det mest hela dagarna tycker jag. Jag visste inte ens att vi hade så mycket kläder. Hon påstår att det är en gammal vana som hon återupptagit. Själv föredrar jag att nöja mig med att stryka en skjorta eller två lite då och då. För ärligt talat, finns det något tråkigare än att stryka? Skulle vara att tvätta då. Och plocka ur diskmaskinen, ta på ilskna barn overall på vintern, spänna fast lika ilskna barn i en bilstol, städa, tömma kattlådan, laga makaroner, städa ugnen....

Hm, det kanske inte är såp farligt att stryka ändå. Speciellt tycker jag om när Hulda Hustrun gör det. Då tycker jag nästan att det är lite roligt.

Jag har varit ute. Ja vet, jag är själv lite häpen. Visserligen var det på order av min Hulda Hustru som jag knatade ut i friska luften. Men ialla fall. Jag fick i uppdrag att kila till tappen för att köpa lösgodis. Skönt att få sådana förtroenden av sin kärlek. Sagt och gjort, som vanligt agerade jag reptilsnabbt (hörde jag nån skratta eller var det bara ljud i mitt huvud) och trampade iväg till sagda tapp.

Där blev jag stående i en mindre evighet bakom två trälkvinnor som köpte tidningar, choklad och en jäkla massa kontantkort. De kanske planerade ett stort rån. Då skall man ju ha kontantkort har jag läst om. JAg kan tillägga att det där med att stå i kö är bera en av alla mina nojjor. Men det finns ju en anledning till att jag väntar på sjukbidrag eller vad det nu heter. Det som förr hette förtidspension. Jaja, nog om det. Slutligen fick jag betala godispåsen och hoppanhejsa skutta hemmåt.

Så nu känner jag mig sådär otroligt frisk och sund. Så frisk och sund att jag nog får lägga mig att sova. Det tar på den late.

USB pinnar måste väl ändå vara den bästa uppfinningen sedan, tja, skivat bröd. Förutom en sak. De är små. Jag bara väntar på när jag skall hitta min lilla pinne i torktumlaren (tihi, nä, inte den lilla pinnen). Förutom det sä gillar jag dessa diskettens arvtagare. Skarpt.

(Författarens Hustru ber om överseende med skribentens pubertala humor i hänseende på en pinnes betydlese)

Bara som en liten iaktiagelse. Katter är bra för sinnesron. Det är nästan omöjligt att vara stressad när man tittar på en katt. Men bara nästan.

Har jag fattat rätt? Kastrull har två "öron", Gryta har handtag? Eller har jag fel nu igen. Är det tvärt om? Ingen stor fråga, men det är sånt jag går o lurar på om dagarna. Man vill ju medverka till en bättre värld ju.

Tusan. I dag var det min tur att laga mat. Det är det då o då när Hulda Hustrn frigör sig från patriakatet och helt enkelt säger åt mig. Idag tänkte jag göra en av mina specialiteter, kokt fisk och potatis.Det låter inte mycket för världen, men när jag fått råda i köket med lite creme fraich och lite annat blir det faktiskt rätt smaskigt. Så, tänk er idyllen. Hulda Hustrun står o skalar potatis medan jag avsmakar maten. "Ah, lite peppar behövs" tänker jag. Sagt och gjort. Pepparburken tas fram och jag strör försiktigt i lite peppar. Eller, skulle strö försiktigt.

Nu var det så att jag tog fram en helt nu burk med citronpeppar, gjorde som vanlig att jag skruvade av locket och hällde. Ner faller peppar. Peppar "in mass", ett pepparfall, peppar i alla hörn, alla denna peppar, denna oerhörda mängd med peppar, rakt ner maten. Jag hade missat att denna burken hade två flärpar på locken. Flärpar dom man skulle öppna för att försiktigt administrera pepparn på vald maträtt. Skruvade man av locket var det inga hinder för att fullständigt tömma pepparburken.

Kul!

Så, det vara bara att börja försöka rädda vad som räddas kan, sleva upp peppar ur kastrullen och fram för allt, inte bli förbannat förbannad. Ett raserianfall låg helt klart på lut under min till synes lugna varelse.

Så nu har jag lärt mig. Skruva kolla hälla. Aldrig glömma kolla. Aldrig.

Hm. Mår litre skönt uppskruvat sådär. Lite... dizzy liksom. Lurar påo m det beror på att jag inte gjort ett vettigt jota idag. Eller om det kan finnas något som helst samband med de 800 muggar kaffe jag stjälpt i mig. Måste köpa koffeinfritt kaffe. Men tills dess får jag sitta här o darra lite skönt sexigt. Tur det finns mediciner att ta till när manskruvat upp farnet för mycket. Fast man kan tycka att en karl på snart 36 borde lärt sig allt det där. Men jag är stolt över att kunna presentera "WoB, den olärbara".

Top dog måste väl ändå vara den sämsta idén någon kommit på. Någonsin?

Hm, man borde ta och gå ut lite. För frisk luft och motion och sånt.

Äh, jag drar några andetag vid balkongdörren sen hoppar jag lite på stället så är det klart.

Det är bara att konstatera. Att sova på dagen slår att sova pånatten med hästlängder. Man liksom flyter bort och sedan sover man djupt och härligt. Oh så gott.

Det regnar ute. Vet inte alls vad jag tycker om det. Egentligen borde jag ju jubla eftersom regn betyder smätande snö och jag har gnällt över det vita täcket i flera månader nu. Men samtidigt så är jag oerhört förtjust i riktiga vårar. Alltså en stor gul sol som sakta smälter snön. Gräs som skymtar mellan snödrivorna och små snödroppar som växer sig starkare. Man kan ju tro att jag sällan är nöjd med läget.

Så är det nog.

Jag börjar bli bra p ådetta med att var hemma och inte jobba. Börjar kunna 3.ans morgon och förmiddags schema utantill. Märkte det när jag inte ens behövde kolla i tidningen för att veta att Ricki Lake skulle vara nästa program på tur. Hua!

Det är måndag och jag har en finne stor som Guatemala på kinden. Annars flyter livet bra. Dricker kaffe och försöker lägga upp någon vettig plan för dagen men kommer inte så långt med det. Mest sugen på att lägga mig och sova. Ute snöar det, det gör det jämt nu för tiden. På tv finns inget roligt och jag orkar inte läsa nån bok. Känner mig ungefär som yngsta sonen nog gör när han inte får spela på datorn. "Finns inget att göra. Tråkigt", liksom.

Äh, det ger sig. Bara att hänga på så löser sig säkert denna dgen sig också.

Kaffet är gott iallla fall.

Nån som vet vad klockan är?

Vi har två katter. Båda två är mycket vackra djur och oftast är de en källa till stolthet eftersom de uppför sig på ett mycket civiliserat sätt. Den ena katten är en hanne som är kastrerad, så han ligger mestadels och sover (fasen, nu gick det upp ett ljus. Det är därför jag är så trött jämt. Någon har kastrerat mig i smyg).

 

Men den andra katten är en okastrerad hona. Och det är det inga problem med för det mesta. Fast varje gång hon löper säger jag och Hulda Hustrun till varandra att nu måste vi kastrera henne, eller åtminstone köpa p-piller till stackaren. Detta är vi rörande överens om under hela löpperioden. Men sen glöms det lätt bort. ja menar 800-900 spänn vill man ju lägga på något bra och roligt. En kastrering är inte rolig (och där tror jag min teori om min egen möjliga kastrering föll. Det är nog allt för svårt att utföra en sådan i hemlighet. Fasen också, det som lät så bra. Då kunde jag bara peka lite försiktigt åt grenen till när min Hulda Hustru ville att jag skulle gå ut med soporna. "Sorry, orkar inte. Kastrerad du vet". Nog om det)

 

Nu har den lilla rackaren (katten alltså) börjat med en ny ovana. När hon löper pinkar hon på allt som ens liknar tyg och ligger på golvet. Enda fördelen med detta är att barnen lärt sig att plocka upp sina kläder från golvet för annars är risken stor att de blir indränkta i kattpink. Kattpink luktar inge vidare. Alls. Jag har varit ute på diverse hemsidor och snokat lite på vad man kan göra åt sånt här. Tydligen beror ett sådant beteende på antingen att katten löper och då slutar pinkeriet då man kastrerat katten. Eller också beror pinkandet på att kattstackarn är olycklig eller att den varit med om något dåligt.

 

I vilket fall som helst så är kattpinkande ett tecken på dåligt hussande och mattande. Fan katter är som barn. Man får bara dåligt samvete hela tiden. Aldirg kan man få göra rätt.

Förövrigt har Hulda Hustrun som oftast är mild som en sommarbris till sinnet lovat att nacka katten om hon fortsätter. Det är ju även det ett sätt att få slut på det.

Hm. Jag har just konstaterat att lägenheten ser ut som ett katastrofområde. Man lockas att tro att någon ilsken orkan har dragit fram rum för rum. Och kattlådan behöver tömmas. Så jag har bestämt mig.

Jag skiter i det och går o läggger mig o läser i stället. Blir enklast så.

Bäst idag, Johnny Cash, "I wont back down" eller vad som helst från "Solitary man" skivan. Funkar kanon en söndag som denna.

Rätta mig om jag har fel, men nog måste "Mitt namn är Earl" vara det bästa som setts på tv pålänge. Jag skrattar så jag kiknar. Så antingen är det riktigt bra, eller så har jag helt enkelt dålig smak.

Jag gissar på att programmet är bra.

Jaha. Så töms sakta hemmet på folk. Barnen skall hem till sina respektive föräldrar och kvar blir bara jag och Hulda Hustrun. Fast denna söndagen är det inte riktigt sant, för Hulda Hustruns äldsta dotter skall stanna kvar med sin pojkvän eftersom hon är halt och lytt efter sin knäoperation. Men förutom dem två borde det inte vara mer barn hemma. Som vanligt en konstigt känsla. Ena stunden är vi fullt med folk i hemmet och sen är det bara jag och min älskade Hulda Hustru.

Man vänjer sig aldrig. Det tar alltid några timmar att landa.

Så,jag sitter här och landar.

Min yngsta son sov hos sin mormor och morfar i natt. Det är ju så att han har "sovförbud" hos oss eftersom hans ömma moder tror att min galenskap skall smitta av sig till honom. Jag vet inte riktigt varför hon tror att det skulle vara värre nattetid. Men å andra sidan förstår jag inte mycket av det den kvinnan gör i vilket fall som helst. Fast det är nog likaledes för henne. Nog om det. I vilket fall som helst lommade sonen ivåg till sin moders föräldrar i går kväll.

Klockan 8 var han tillbaka i morse. Han hade vaknat nån gång framåt 5 - tiden (vet inte riktigt vilken klocka han gick efter, den gamla eller den nya, men det var tidigt likt förbaskat). Kan inte tycka annat än att jag är så ruggigt tacksam och glad för att barnen tycker omatt vara hos oss. Det är alltid nått barn här. De tittar in titt som tätt de veckor de skall vara hos sina respektive mödrar och fädrer. Det känns liksom.... varmt i hjärtat när jag ser hur väl de kommer överens. Alla trivs ihop, hjälper varandra och verkar tycka om varnadra väldigt mycket. Trots att de inte är "riktiga" syskon så funkar det kanonbra.

Sånt gör gamle Woblaren glad och tacksam.

Min yngste son var på fotbillsmatch med sin morfar igår. Det var en träningsmatch mellan Elfsborg - Helsingborg. Matchen slutade visst 0 - 0, men det var inte det viktiga. När sonen återkom till oss var hans hals prydd med en alldeles nu Elfsborgshalsduk. Det var habs morfar som stått för investeringen. Så nu är ännu ett av våra barn supporter. Fast jag tycker det skulle vara mycket humor i om ett av barnen blev IFK - supporter. Fast då kanske de andra barnen nog mobba den stackaren. Så det kanske är bäst om alla håller sig på samma sida.

Sommartid var det ja. Nu kommer de där förvirrade dagarna när man inte har ställt om alla klockor, till exemple brukar klockan i bilen släpa efter. Så där sitter man med två olika tider och kan för sitt liv inte komma på vilken som är den rätta.

Fast nuför tiden kan det krångla till sig ännu mera. Ta klockan i bilradion. Den ställer om sig självt, precis som datorn gör. Och då har man ju inte ändrat tiden själv. Så när man då kommer ihåg att ställa om klockan blir det likt förbannat fel. Det brukar ta mig ungeför en vecka att komma i synk med alla mina klockor. Eftersom jag är lite klockfreak så har jag några stycken att handskas med.

Men men. Det brukar ju bli rätt till slut. Man får vara nöjd med det lilla.

Ok, som vanligt är det lätt att vara efterklok. Det är faktiskt något jag är riktigt duktig på. Jag tycks alltid bli lite klokare efter saker har hänt än under tiden de händer. Flera gånger har jag tagit otroligt korkade beslut som jag såklart har ångrat bittert. Men jag brukar alltid veta hur jag skulle gjort istället. Efter. Före. Typ.

Det jag idag ångrar (bland mycket annat) är att jag gav upp igår kväll och gick och lade mig att sova när resten av familjen satt uppe och spelade kort. De hade så trevligt så och saknade inte mig det minsta. Nu på morgonen hejjar alla så glatt påvarandra och det enda de kan prata om är hur förbannat trevligt det var i går kväll.  Allt medan jag låg och susade i sängen satt de uppe och umgicks så trevligt över generationsgränserna. Ja ja. Nästa gång skall jag hålla mig vaken och uppe.

Ok. Vi är 11 personer här hemma nu. Förutom de 2 vuxna och 6 barn som vår familj består av är det en kusin till Hulda Hustruns barn, äldsta dotterns pojkvän och min äldsta sons kompis. Det låter från varje hörn. Barnskrik, tv appareter, ljudet av en elgitarr och en bas från äldsta sonens rum. Att det sedan bli ett allt högre brus i skallen på mig hjälper inte till.

Så, jag följer recept 1; en sobril och så går jag o lägger mig. För detta är lite mer än jag pallar. Jag älskar mina barn, jag dyrkar min fru. Men mina stackars nerver. Inte undra p å att man blir nervklen. Som vanligt är det min Hulda Hustru som får styra upp det hela. Tack till den gode och vänliga gud som gav mig henne.

11 pers ien 5:a, säger bara 11 pers i en 5:a!

Katastrof på gång. En av datorerna håller på att lägga av. Den bara piper när man startar den och sen händer ingenting. Jag har varit inne på diverse hemsidor som berättar hur man skall tolka pipen. Det är olika beroende på hur många långa och korta pip man får höra. Jag har nu uttytt att pipen från våran dator betyder att "något är sönder". Bra hjälp. Jag har skruvat isär burken in till minsta lilla minneschip, tagit ur det lilla käcka batteriet och låtit burken stå strömlös en bra stund. Kort sagt har jag gjort allt för att finna felet. Som den uppmärksamma läsaren redan räknat ut funkar ingenting.

Slutligen hostade burken igång igen, efter säkert en million omstartsförsök. Så nu vågar ingen stänga av den igen. Då vet vi inte vad som händer. Och mina söner är djupt bekymrade eftersom det är "deras" dator som krånglar. Blir svårt för 15-åringen att ladda ner porr om inte burken funkar. Min yngre son bekymrar sig föga för den detaljen, men hans möjligheter att spela dygnet runt inskränks ju kraftigt vid ett datorheveri. Och hur ska vi klara oss på bara två datorer. Bäva månde vi.

Och är det nu någon som reagerar på våra datatrubbel med att tycka att det är ett rent lyxproblem när det finns människor som svälter i vår värld kan jag bara hålla med. Men även ett lyxproblem är likt förbannat ett problem. Lyxigt eller ej.

Så det så!

Jag föröker bli en bättre människa. I detta ingår nu ett nytt projekt som jag kallar "operation firefox". Det hela går ut på att jag skall byta webläsare. En baggis kanske ni tycker. Icke. En gång i forntiden använde jag Netscape. Sedan bytte jag över till Explorer. Även då var det en kamp. Man måste lära om en hel del grejor. Sen har jag en innbyggd aversion mot förändring. Jag är inte för inte oxe. Så det hela blir till en liten kamp. Nå, varför då ändra om jag är så vansinnigt nöjd? Jo, nöjd är jag ju inte. Explorern har blivit tung och seg. Och vart jag än vänder mig finner jag människor som predikar Firefoxens fördelar. Di unga i hemmet använder redan firefoxen sedan ett bra tag sedan. Det är bara gamlingarna, jag och Hulda Hustrun, som sitter med vår gamle vän Explorern.

Jag märker ju att Firefoxen (vilket jäkla namn, vem kom på det tro?) är bra mycket snabbare. Och kanske kan jag lära mig uppskatta fördelarna med fliksystemet. Men som sagt. Jag ändrar mig sällan och oftast motvilligt. Får vi se hur detta går. kanske blir jag den enda nu levande människa som fortfaraden använder Explorern. Kanske blir jag belönad av Herr Bill Grind och får en utmärkelse. Eller så blir det inget alls av detta projekt. Vi får se. Men det är ju roligt för mig att ha något att sysselsätta mig med. Även om det bara är att byta weblbäsare.

Tänk den som vore unge igen. Eller yngre kanske jag skall säga, fäör jag är ju inte så lastgammal än. Vid 35 på det 36:e kommer man in på krogen, får handla på systemet och rösta men man slipper rynkor, gnisslande leder och kärlkramp. Men ändå. Jag har en son som fyller 16 i år. Han kan göra praktiskt taget vad han vill. Tycker han alltså. För han är ju stor nu. Han vet allt, kan allt, har sett allt och har alltid rätt. Tycker som sagt han alltså. Hans skolgång är minst saft lite knackig. Men kring detta har han endast en sak att säga. "jag vet vad jag gör". Och när hans ömma moder eller jag försöker påpeka att vi tjatar för att vi bryr oss svarar han "sluta bry dig"

Tänk vad lätt det måste vara. Jag har inga minnen överhuvudtaget att jag var sådan i hans ålder. Fast min ömma moder säger annat. Men hon är ju gammal och gaggig och rör säkert ihop minnesbilderna. Jag har klara minnen hur jag i min ungdom var väluppfostrad, vänlig och respektfullt gentemot äldre personer och allmänt välartad. Jag ansade mitt hår och skötte rakningen av mitt då lite bristfälliga ansiktsbehåring. Inget långhårigt moppefjuniigt på mig alltså.

på den tiden fick man gå till skolan även när snön var meterhög och det regnade järnspikar. Mina betyg var alltid på topp och jag hade en klar bild av vad jag skulle bli när jag växte upp. En plan som jag givetvis följt hela mitt vuxna liv och det med framgång. Min ärade son däremot ger intryck av att ta dagen som den kommer. Och ibland, när han försovit sig, tar han dagen som den kom. Långhårig och dan sitter han som en liten hårboll på sin stol i sitt rum och låtsas var upptagen med viktiga saker som sitt band, skriva musik till sitt band och leta sångare till sitt band. Det är väl det han gör. När han inte sover alltså.

Det är så konstigt för äldsta dottern som går i en parallellklass tar allt som oftast med sig böcker hem för att läsa på diverse läxor och inför prov. Min käre son tittar bara i böcker med tabulatur till olika skabrösa populärmusinorkestrar eller om det finns bilder på kolorerade snygga damer att titta på.

Ja ja, det känns bra för jag får ju en tät och bra kontakt med mannens lärare eftersom de titt som tätt ringer hem och undrar vart karlen är. Det händer ju aldrig med äldsta dottern. Man får vara tacksam för det lilla.

Jag fick gå upp litet tidigare än planerat idag. Jag fick nämligen besök. Äldste sonen hade ju knatat iväg till skolan i morse. När han gick låste han inte dörren efter sig. Väl så. Sånt brukar ju inte ställa till det så mycket. Vi har grannar. Så klart. Grannarna har barn. Inte lika självklart men ändock ett faktum. Och nu vet jag om jag någon gång skulle undrat.

För helt plötsligt, medan jag låg o gonade mig i sängen kastades ytterdörren upp och in sprang ett barn. Modern skrek, jag vet inte om det var otidligheterr eller glada hejaramsor eftersom granfamiljen relativt nyligen kom från Polen så är det lite si och så med språket.

Så nu hade jag en hysterisk mor som ropade på vad jag förmodar var polska i hallen och ett barn, fullt påklätt med stövlar och overall, i mitt vardagsrum. Barnet stod och tittade storögt på mig och jag ögade tillbaka. Modern stod kvar i hallen och hojtade.

Jag lurade på att strunta i alltihopa, bestämma mig för att det var en dröm och gå o lägga mig. Men efter några sekunder tog jag resolut upp barnet i min famn, knatade iväg med det knäpptysta barnet och överlämnade henne till den hojtande modern. De gick utan att säga ett ord och jag kände att nu har nog dagen börjat vare sig jag ville det eller ej. Lika bra att attackera kaffekokaren.

Sov ensam i natt. Hulda Hustrun var ju på lasarettet med dottern som blivit opererad. Så det var bara jag och äldsta sonen hemma. Konstigt vad stro sängen blev när man sover ensam. Knepig känsla.  Samtidigt som det kändes lite lyxigt blev det.... jättetomt liksom. Änu merkände jag det nu på morgonen då sonen pallrat iväg till skolan. Hela lägenheten för mig sjålv. Jag och två katter i en femma.

Tja. Jag får väl göra som jag brukar. Läsa lokalblaskan, de stora kvällstidningarna på nätet, dricka kaffe och helt enkelt bara vara. Inte så illa. Inte illa alls.

Vilken dag. Först upp till lasarettet för att jag skulle träffa läkaren. Men någon sådan stod icke att finna. Däremot ett väntrum med en massa lite "speciella" figurer. Bland annat en patient som låg på golvet och talade lite för sig självt. (Hey, jag vet, jag är ju också sinnessjuk. Men jag kan väl få tycka att liggande på golvet i ett väntrum är ett konstigt ställe att vänta) på.Men efter att vi äntligen pratat med sjuksköterskan så tog hon tag i det hela och skulle ordna en läkarkontakt. Men väntan skulle kunna bli lång, så vi fick åka hem och vänta på att de ringde oss att det var dag. Sen hann vi upp till dagkirurgen där äldsta dottern opererats men inte vaknat än. Så blev vi sittande där ett tag, jag, min Hulda Hustru och dotterns biologiska far. När vi suttit o glott på varandra en stund blev vi inkallade till dottern som låg och kved på en säng. Nu var hon klarvaken och hade ont, ont, ont. Hon fick morfin så att kinderna blev glödgade röda, men det bet inge vidare på smärtan.  Gipsad var hon med. Det var det ingen som räknat med. Det pratades före operationen om ett lätt förband. Nu blev det ett tungt gips istället. Inte konstigt flickstackarn blev både chockad odh ledsen.

Efter ett tag kom barnets pojkvän så så kunde vi passa på att åka hem. Precis när vi kommit hem ringde de från lasarettet. Min doktior var i intågande. Så, på med ytterkläder och upp igen. Nu fick vi äntligen prata med en läkare. Men. Ständigt detta "men". Han ville inte göra några medicinändringar eftersom det var på jourtid. Men det var ju därför vi skulle fått komma redan i måndags. Det var ju så det var sagt i förra veckan redan. När jag stod med akutremissen i handen. Så, återigen skulle allt dras igång med att ge mig en läkare, ordna det praktiska med vart jag skall vända mig och allt det där som var förra året och som då ledde till ett enda stort INGENTING!

Men nu fick jag lite lugnande och mer sömnmedicin på recept. En del klagar att de inte får någon hjälp av psykvården utan bara en massa piller. Jag får inte ens det utan får tigga mig till medikamenter. Du knasiga värld
Nånstans vid detta laget ringde äldsta dotterns pojkvän och berättade att dottern blev kvar på lasarettet över natt eftersom man varit tvungen att göra en nervblockad mot smärtorna. Givetvis ville Hulda Hustrun vara med henne i natt, så precis så bestämdes.
Sedan bar det iväg till apoteket för att hämta mina mediciner, en kiosk för att inhandla chokladbullar, vidare till Hulda Hustruns mormor som hade bakat bullar till vår patient, sen hem där Hulda Hustrun dumpade mig efter att vi varit i affären för att köpa färdigrätter till mig och äldste sonen. Hulda Hustrun åkte vidare till sjukhuset och sitt förstfödda barn och jag hamnade här efter att sölat i mig lite välbehövlig mat.

Fattar inte hur det går till. Finns det små tomtar i lägenheten som nattetid fyller våra hårddiskar med filer upp över öronen. För det spelar ingen roll hur många extra diskar vi köper, de blir fulla på ett kick. Jag umgås ibland med tanken på att bränna över lite på dvd-skivor, men det är ju ett så evigt uppdrag. Så ofantligt dundertråkigt. Så otroligt trist att jag ryser vid blotta tanken. Så jag går igenom saker på hårddiskarna fil för fil. Och jag kommer fram till att det inte finns ens en liten kb att slänga. Allt är superduper viktigt.

Jag ber min äldsta son kolla igenom en av våra externa hårddiskar för att se om det finns något att frigöra där. Men enligt honom så behövs varenda mg av de sammanlagt 250 G som disken består av. Själv har jag fyllt en disk på 160 G med välbehövliga saker som alla våra fotografier, inget att slänga där alltså, våra hemvideos. Inget att slänga. Brev och övrig korrespondens. Inget att slänga. Allt är viktigt.

Fasen jag kommer ihåg när jag köpte en hårddisk för en tusenlapp. Disken var på ofantliga 250 mb. Så otroligt mycket plats. Men det var då det. Nu är 250 mb ingenting alls. Som en piss i Mississippi ungefär.

Ja, jag får fortsätta leta plats. Fil efter fil.

Min högt ärade och kärleksfulla Hulda Hustru har idag varit på ekonomisk rådgivning. Detta beror på två saker. Först och främst har vi den uppdelningen att min vackra livskamrat skall handskas med våra gemensamma pengar. Detta beror på att jag inte har ärvt något av min faders siffersinne (han var revisor) utan istället har jag fötts med en drift att sätta sprätt på pengar. Om jag har 5 kronor måste jag göra av med 10.

Alltså är det hulda Hustrun som är ekonom i familjen. Den direkta anledningen att hon då idag var på rådgivning är ju att vi bägge två går sjukskrivna. Och det blir man inte rik på. Inte alls. Och än värre kommer det bli om våran sjukersättning går igenom. Då får vi 64% av lönen om jag fattat saker och ting rätt. Fast lita inte på mig i detta. Men i vilket fall som helst blir det mycket mindre pengar i den gemensamma skattkistan.

Hulda Hustrun kom hem tämligen stukad och lätt rådvill. Vi måste spara. Men på vad? Det skall bli intressant att se hur hon löser detta. Jag bara hänger med och gör som hon säger. Men som jag förstått det skall det göras budget, skrivas brev till diverse kreditbolag, be om nåd hos föräkringskassan dit jag ju betalar underhållet till för min älskade barn. Mycket pyssel. Och det är nog bäst att jag inte har hand om det. Jag brukar höfta rätt rejält när det kommer till sånt där. Som jag redan sagt. Jag är ekonomiskt inkompetent.

Undra just om vi har råd med en ny hårddisk. Jag såg att vi har en kredit på onoff...... eller.. kanske inte.

Jag har ont i halsen. Igen. Fattas inte vad det är med mig. Jag är sju småkrasslig mest hela tiden. Är det inte det ena så är det de andra. Jag är som en gammal bil. Det är alltid något som måste servas eller repareras. Ja ja, det kunde ju vart värre. Jag kunde ju vart ful med.

Aj, glömde. Det är jag med. Illa. Tja, det verkar som om värdet på mig sjunker stadigt. Krasslig hälsa. Sinnessjuk, kort, falnande kalufs allt med grånande, 35 kilos övervikt, vilket gör att jag inte kan passera som handbagage, och hy som på en finnig 15-åring. Jag måste vara den enda 35 åringen med ungdomsfinnar. Lägger man sen till dålig ekonomi och hetsigt humör finner man lätt att den enda som är bra med mig är min fru.

Ja-ja, det kunde varit värre. Vet inte riktigt hur, men jag misstänker, vis av erfarenhet, att det kommer dyka upp nya problem på vägen.

Hm, lägger märke till att jag kan lägga till pessimistisk livssyn till listan. Så där sjönk aktien lite till.

Äh, nu skiter jag i det och tar en kaffe i stället.

Så. Våren är på g med språng igen. Och jag sitter, precis som varje dag, och lurar på att ta mig en promenad. I dagen s lokalblad fanns det en artikel om bron de håller på att bygga nere vid vår stuga. Jag har fortfarande inte bestämt mig om jag gillar spektaklet eller inte. Får väl vänta och se.

Men jag sitter o lurar på att ta en promenix ner dit och ta lite kort för att kunna komma ihåg hur det såg ut en gång. Det är ju så att våra yngsta barn troligen inte kommer komma ihåg när de bli äldre att det var en badplats där. För dem kommer ju bron att ha funnits där i hela deras liv.

Fy fasen vad jag är konservetiv. Skämmes månde jag.

Nu känner jag mig så där otroligt duktig. Jag har skött min korrespondens och slängt iväg tre, säger tre, mal till mina bekanta. De har givetvis suttit som klistrade vid sina datorer i spänd väntan på mina visdomsord. Och nu har jag gjort dem glada och goa.

Jag ÄR en god människa,

Vädret har slutligen blivit helt knäppt. I morse och på förmiddagen var det att lysande vårväder med smältande snöhögar, tackdropp och fågelkvitter. Nu när jag råkade flukta ut genom fönstret så ser jag till min stora förvåning att det snöar. Igen. För 10000:de gången senaste tiden. Allt det bortsmälta täcks återigen med ett fint, vitt täcke.

När fan kommer våren?

.

Lungorna andas stilla, hjätat slår slag efter slag. Tanken, tanken är tyst och stilla som en skojstjärn en varm, ljus juninatt. Ducka för tankar, känslor, livstecken. Lungorna andas, hjärtat slår. Väl så.

Ställt in mig på autopilot, minsta möjliga ansträngning. Fått ett raseriutbrott och misshandlat min kudde. Kändes gott att döda dun. Så, från nu, gäller att klara sig fram till påtorsdag, då ännu ett stort "inget" kommer ske. Varför ens tro att det kommer bli någon skillnad? Känns som om man drunknar och folk står på strande och tittar, de ropar och pekar på livbojen. "kom upp till stranden och hämta din livboj". Ingen gör ens en ansträngning att slänga ut bojen till mig där jag sakta, sakta dör. Att hämta bojen har blivit mitt eget uppdrag. Men jag har ju fullt upp med att drunkna.

Säger som min äldste son. lite internationellt sådär, brukar säga allt som oftast "fuck You, fuck off and leave me be asshole. I fucking hate You!"

Typ.

När jag trodde att allt var så krångligt det bara kan, överraskade livet mig med ännu ett bakslag. Man ringde från psyk och förklarade så glatt att jag skulle få komma på torsdag i stället. Ännu en dag senare alltså.  "men om jag mådde dåligt kunde jag ju alltid ringa eller komma upp".

Men? Det är ju det jag gjort! Jag mådde dåligt, gick till doktorn, fick en akutremiss till psyk, fick träffa en doktor som tyckte att vi inte skulle ändra något sådär precis före helgen, fick en ny tid som till i dag, idag fick jag inte komma utan jag fick en ny tid på Onsdag. Och nu fick jag ännu en gång en tid en dag senare.

Det har alltså gått nästan en vecka efter att jag kom in akut. Och på torsdag får jag träffa en sjuksköterska. Fasen, jag är själv utbildad legitimerad sjuksköterska. Jag kan prata med mig själv. Jag vill ha hjälp. Nu! Inte senare. Ochatt de då säger att jag ju alltid kan höra av mig om jag mår dåligt, när jag just har gjort det verkar ju.... sinneslöst.  Jag hinner ju bli antingen frisk eller ta livet av mig innan jag får någon hjälp från psyk verkar det som.

Inter undra fan på att jag är nojig.

Jaha. Jag skulle ju till läkaren idag för att bli officielt utnämnd till galen och vetenskapligt behandlad därmed, men tji fick jag. Telefonen ringde så glatt här och jag blev meddelad av en mycket trevlig sjuksköterska att det fick allt bli på onsdag det där mötet. Sedan frågade hon hur jag mår och ja sade som det var, att jag mår kass, skit och elände. Då lovade sjuksköterskan dyrt och heligt att jag minsann skulle få hjälp i veckan i alla fall. Undrar hur man ska må för att få hjälp snabbt? Kanske är det så, att man måste vara frisk för att orka med att vara sjuk. Jag börjar misstänka att det är så.

Så, det får bli ännu två dagar fyllda med apati eller panik, de enda två lägen min växellåda tillåter. Som tur är har jag ju ett fönster att titta ut från, en katt att klappa och en underbar, förstående fru.

I dag har jag varit uppe och vaken hela dagen. Så va då, undrar du? Jojemen. För mig är det nått av ett rekord i dessa dagar. Visserligen har jag varit både skkig o darrig och lite skönt sexigt svettig sådär. Men jag har varit uppe. Katterna bara ruskar på huvudet åt denna plötsliga förvandling. Hulda Hustrun har höjt på ett o annat ögonbryn. Men hon är nog medveten om det tillfälliga i sakerna. För för att vara vaken och uppe har jag varit tvungen att ta, håll i er nu, lugnade medicin i varierande doser hela dagen.

Så knepigt. Att ta sederande medikamenter för att vara uppe. Brukar det inte vara tvärt om? Men i mitt fall är det ju så att jag helt enkelt inte pallar att vara vaken någon längrfe tid eftersom jag får panikattack i mängder när jag föröker. Alltså har mitt motmedel varit att sova bort tiden så gott det går. Men i dag när jag petade i mig lite piller från min saligt bortgågne vördade faders kvarlämnade medicinförråd har jag kunnat vara uppe hela dagen.

Så, har jag tur ,så får jag recept på något vettigt på måndag när jag skall till farbror eller tant doktor.

Vi får se va det blev av det. Men nu skall jag nog nana. Gott hoppas jag.

Carola vann melodispektaklet. Så trist, tråkigt och förutsägbart. Jaja, värre saker har hänt i världshistorien.

Men det är fortfarande trist och inte det minsta coolt!

Fasen jag har fått ett helt nytt, riktigt, allvarligt problem. Familjens yngsta son klår mig, spöar mig, när vi spelar Call of duty på hemmanätverket. Karln är 5 år. Visserligen 6 år i år. Men i vilket fall. Jag springer och knatar, gömmer mig så mycket jag bara kan, hoppar, duckar och kryper. Och nästan varje gång slutar det med att han skjuter mig. Gärna i ryggen. Måste vara nått fel på detta spelet.

Fasen inte undra påatt jag är deprimerad. Pust!

Det är melodifestival i dag. Svårt att undgå, till och med om man både blundar och håller för öronen. Varenda liten spaltmeter i A-bladets pappertidning tycks svämma över om Carolor, Barder och skinnbyxor. Nätupplagan är likaledes full om spektaklet den med. Finns det verklinge inget viktigare. Missförstå mig inte nu. Jag tycker oxå att det är lite skoj med lite festival såhär på senvintern. I väntan på våren liksom. Men så här mycket?  Så; översvämmande liksom. Man får svårt att hitta att det hänt något överhuvudtaget som inte har med festivalandet att göra. Skall Carolas röst hålla? Ska Poodles göra bort sig på riktigt denna gången, skall Kicki tröstäta sig igenom finalen?

Ärligt talat? Bryr vi oss så mycket om det? På riktigt.

Ibland undrar jag om det verkligen är jag som är galen, eller om det egentligen är omvärlden som är deprimerad och knäpp. Lättviktig underhållning i all ära. Men....

Trasslig mage, högt blodtryck, ostabil i humöret.

Kan jag vara gravid tro?

Jag hade ett anfall av sjukdom i förrgår. Förutom att jag är galen då menar jag. Jag vaknade klockan 6 på morgonen av att jag hade en magkattar utan dess like. Så jag knatade upp och tog mig lite magmedicin och en kopp kaffe (jag vet, jag vet, lugna dig, jag vet att det är knasigt att dricka kaffe när man har magkatarr, men det brukar faktiskt funka på mig, så länge jag håller mig till endast en kopp. Så har vi pratat nog om detta). Jag läste lite morgontidning och hade det faktiskt rätt bra. Förutom magen då. Och värre blev det. Inom en timma hade jag fått en äkta, ordentlig magsjuka, med allt vad det innebär av utgifter och liknande. Man kan säga att jag gav kaskadkräkningen ett ansikte. Som om inte det vore nog fick jag ont i hela kroppen, feber på 39 grader och var allmänt jättemycketotroligtfrntastikst sjuk. Jättesjuk var jag.

Senare på eftermiddagen fick jag en obehaglig yrsel så fort jag öppnade ögonen och mådde så kass man bara kan. Det enda som var bra med det hela var att jag var så upptagen med att vara sjuk att jag inte fick en endaste lilla panikattack. Hur nu det kommer sig.

Om man till detta lägger till mitt höga blodtryck så kan man säga att min sjukdomsjournal börjar tjockna till ordentligt. Fasen, jag börjar bli bra på detta här, att vara krasslig.

I vilket fall som helst så vaknade jag upp igår fullt frisk och lika panikslagen som alltid. Så bra ;-)

Vi har två katter. Och så är det jag som troligen var katt eller björn i mitt förra liv. Katter sover ca 16 timmar/dygn. Jag sover en 18-19. Katterna har päls, jag rakar mig inte. Katterna äter mest nattetid. Så gör också jag.  Katterna tar det mestadels lugnt. Jag har full panik ständigt. Det är väl det som skiljer mig från dem. Paniken alltså.

I går var jag hos doktorn eftersom min ärade Hulda Hustru tyckte att det får vara nog med dumheter från min sida nu. Doktorn tittade lite på mig, sen sa han "du är ju uppenbart deprimerad". Så bra att veta tänkte jag. Sen fick jag en pappersbit i handen där det stod lite om mig. Pappret, som var en remiss ,skulle jag och hulda Hustrun ta med till stadens vuxenvårds psykiatri där jag enligt läkaren skulle passa som handen i handske. sagt och gjort, vi åkte till psyket.

Där fick vi vänta ett bra tag, men inte outhärdligt länge, innan vi, eller jag då, fick tala med en annan doktor. Fast denna gången skulle det ju vara en dårdoktor och inte en vanlig. Fast nu var det ju fredag eftermiddag, så den doktorn jag träffade var bara inne extra. Så klart. Mestadels av tiden pratade doktorn med Hulda Hustrun. Mycket praktiskt, för jag var inte så pratsugen Till slut  frågade läkaren om jag ville läggas in, för så dålig var/är jag tydligen. Tja, jag replikerade att det var jag inte speciellt sugen på. Alls. Så, allt slutade med att jag fick en tid på måndag så jag skall få träffa en annan dårdoktor.

Så. När allt det bökiga var klart åkte vi hem igen i vår lilla Golf som har ett trasigt avgasrör. Som lite grädde på moset liksom, så har vi två bilar, en nyare modell som står avställd och en äldre, Golfen, som är trasig. Fast det var inte det vi pratade om nu. Nu diskuterade vi mig.

Tja, kost sagt. Just nu är jag i ett risigt skick. Jag har spenderat mestadelen av min tid i sängen tillsammans med den ena katten. Hon och jag har liksom lagt in oss så gott där bland täcken och kuddar. Hon har faktiskt legat där mest hela tiden och när jag gjort kortare, snabba, utflykter till toalett eller kök har hon traskat efter, lite lagom i bakgrunden. Allt vore väl väl med detta om inte det vore så att det är 7 andra i vårt hushåll. De har alla börjat lura på vart jag tagit vägen och efter att konfererat har de kommit överens med Hulda Hustrun att herrn i huset verkar lite, tja; nere, liksom. Till och med min äldsta sonm som är 16 i år har reagerat på att jag ligger mycket. Tänk nu på att han som sagt är 16 och männsikovarelser i den åldern sover vädligt mycket själva.

Jaja, ivilket fall som helst så sitter jag hrä o är lite galen alldeles för mig själv eftersom Hulda Hustrun är o handlar. Och ja, innan ni frågar, det är hon som håller uppe hushållets fana. Som alltid står det en stark kvinna bakom en svag man. Jag vet inte precis om det faktum om att jag är medveten om det gör saken bättre.

Kanske kan jag bygga en karriär av detta här med att vara tokig. Tror själv att jag kan bli rätt bra på det. Jag har liksom en naturlig fallenhet för det hela, som måste underlätta allt. Jag menar, jag är ju redan långtidssjukskriven och det måste väl vara till min favör i detta läget?

I övrigt; intet nytt.

Såg en bild häromdagen i en tidning. Det var ett reportage om guldkronornas fest. Men det som jag tyckte var mest sevärt av allt var, inte ännu en bild på Suddens vita platständer, utan på Peter Forsberg som stod, lagom småslirig och lycklig (bara vad jag förmodar men...) och tog ut pengar på minuten.

Det var då jag började fundera. Undrar hur hans uttagsblankett ser ut. Ja menar. Han har en årslön på 43 millioner. 43 mille. Per år. Plus reklamkonstrakt o sånt. 43 mille. Per år. Så när han står där i den svenska vinternatten för att plocka på sig några extra hundralappar att ha i fickan vid behov, vad fan står det på den lilla vita lappen man får i handen?  Nu är jag ju inte helt bakom. Jag fattar att han inte har sin årslön, orörd på ett lönekonto. Men ialla fall. Tittar han nån gång på den lilla lappen och tänker: "aj då"?

Jag gick o lurade på det där länge och väl. Jag får villigt erkänna att en av de känslorna som drog genom mig var avund. Inte så lite heller. Tänk att saker o ting kan vara så olika för olika människor. Missförstå mig inte. Jag unnar väl Foppa att tjäna pengar. Och äran och allt gull i världen.

Men en såndär vit uttagslapp kan se så annorlunda ut.

Herreje. Så det snöar. Hela tiden faller det någon form av vitt från himlen. Smått, smått eller stora blaffor av vitt. Men hela tiden faller det. Kan inte påminna mig om någon gång tidigare att det snöat så mycket så länge. Fast jag har säkert fel så att nån messerschmitter kan påpeka att det minsan föll 18 meter snö i maj 1977, eller nått.

Jaja, vackert är det iaf.,

Helt otroligt. Det snöar. Idag igen. Verkar inte finnas någon hejd på mängderna som kan vräka ner. Jag har inget emot det. Alls. Men jag har emot att gå ut i allt det där vita, kalla. Så jag sitter inne för fjärde dagen i rad och dricker kaffe och blir allt knepigare i skallen. Jag är nog på väg att bli ett sånt där original som de pratar om. En pissegubbe mer långt grått skägg som har katter (nä, skägget har inga egna katter, jag skulle ha). Fast än har jag nog långt kvar för jag byter fakttiskt byxor då o då, och skägget är välansat. Än så länge. Men ge mig lite tid.