Katters sömn och min dito
Vi har två katter. Och så är det jag som troligen var katt eller björn i mitt förra liv. Katter sover ca 16 timmar/dygn. Jag sover en 18-19. Katterna har päls, jag rakar mig inte. Katterna äter mest nattetid. Så gör också jag. Katterna tar det mestadels lugnt. Jag har full panik ständigt. Det är väl det som skiljer mig från dem. Paniken alltså.
I går var jag hos doktorn eftersom min ärade Hulda Hustru tyckte att det får vara nog med dumheter från min sida nu. Doktorn tittade lite på mig, sen sa han "du är ju uppenbart deprimerad". Så bra att veta tänkte jag. Sen fick jag en pappersbit i handen där det stod lite om mig. Pappret, som var en remiss ,skulle jag och hulda Hustrun ta med till stadens vuxenvårds psykiatri där jag enligt läkaren skulle passa som handen i handske. sagt och gjort, vi åkte till psyket.
Där fick vi vänta ett bra tag, men inte outhärdligt länge, innan vi, eller jag då, fick tala med en annan doktor. Fast denna gången skulle det ju vara en dårdoktor och inte en vanlig. Fast nu var det ju fredag eftermiddag, så den doktorn jag träffade var bara inne extra. Så klart. Mestadels av tiden pratade doktorn med Hulda Hustrun. Mycket praktiskt, för jag var inte så pratsugen Till slut frågade läkaren om jag ville läggas in, för så dålig var/är jag tydligen. Tja, jag replikerade att det var jag inte speciellt sugen på. Alls. Så, allt slutade med att jag fick en tid på måndag så jag skall få träffa en annan dårdoktor.
Så. När allt det bökiga var klart åkte vi hem igen i vår lilla Golf som har ett trasigt avgasrör. Som lite grädde på moset liksom, så har vi två bilar, en nyare modell som står avställd och en äldre, Golfen, som är trasig. Fast det var inte det vi pratade om nu. Nu diskuterade vi mig.
Tja, kost sagt. Just nu är jag i ett risigt skick. Jag har spenderat mestadelen av min tid i sängen tillsammans med den ena katten. Hon och jag har liksom lagt in oss så gott där bland täcken och kuddar. Hon har faktiskt legat där mest hela tiden och när jag gjort kortare, snabba, utflykter till toalett eller kök har hon traskat efter, lite lagom i bakgrunden. Allt vore väl väl med detta om inte det vore så att det är 7 andra i vårt hushåll. De har alla börjat lura på vart jag tagit vägen och efter att konfererat har de kommit överens med Hulda Hustrun att herrn i huset verkar lite, tja; nere, liksom. Till och med min äldsta sonm som är 16 i år har reagerat på att jag ligger mycket. Tänk nu på att han som sagt är 16 och männsikovarelser i den åldern sover vädligt mycket själva.
Jaja, ivilket fall som helst så sitter jag hrä o är lite galen alldeles för mig själv eftersom Hulda Hustrun är o handlar. Och ja, innan ni frågar, det är hon som håller uppe hushållets fana. Som alltid står det en stark kvinna bakom en svag man. Jag vet inte precis om det faktum om att jag är medveten om det gör saken bättre.
Kanske kan jag bygga en karriär av detta här med att vara tokig. Tror själv att jag kan bli rätt bra på det. Jag har liksom en naturlig fallenhet för det hela, som måste underlätta allt. Jag menar, jag är ju redan långtidssjukskriven och det måste väl vara till min favör i detta läget?
I övrigt; intet nytt.
I går var jag hos doktorn eftersom min ärade Hulda Hustru tyckte att det får vara nog med dumheter från min sida nu. Doktorn tittade lite på mig, sen sa han "du är ju uppenbart deprimerad". Så bra att veta tänkte jag. Sen fick jag en pappersbit i handen där det stod lite om mig. Pappret, som var en remiss ,skulle jag och hulda Hustrun ta med till stadens vuxenvårds psykiatri där jag enligt läkaren skulle passa som handen i handske. sagt och gjort, vi åkte till psyket.
Där fick vi vänta ett bra tag, men inte outhärdligt länge, innan vi, eller jag då, fick tala med en annan doktor. Fast denna gången skulle det ju vara en dårdoktor och inte en vanlig. Fast nu var det ju fredag eftermiddag, så den doktorn jag träffade var bara inne extra. Så klart. Mestadels av tiden pratade doktorn med Hulda Hustrun. Mycket praktiskt, för jag var inte så pratsugen Till slut frågade läkaren om jag ville läggas in, för så dålig var/är jag tydligen. Tja, jag replikerade att det var jag inte speciellt sugen på. Alls. Så, allt slutade med att jag fick en tid på måndag så jag skall få träffa en annan dårdoktor.
Så. När allt det bökiga var klart åkte vi hem igen i vår lilla Golf som har ett trasigt avgasrör. Som lite grädde på moset liksom, så har vi två bilar, en nyare modell som står avställd och en äldre, Golfen, som är trasig. Fast det var inte det vi pratade om nu. Nu diskuterade vi mig.
Tja, kost sagt. Just nu är jag i ett risigt skick. Jag har spenderat mestadelen av min tid i sängen tillsammans med den ena katten. Hon och jag har liksom lagt in oss så gott där bland täcken och kuddar. Hon har faktiskt legat där mest hela tiden och när jag gjort kortare, snabba, utflykter till toalett eller kök har hon traskat efter, lite lagom i bakgrunden. Allt vore väl väl med detta om inte det vore så att det är 7 andra i vårt hushåll. De har alla börjat lura på vart jag tagit vägen och efter att konfererat har de kommit överens med Hulda Hustrun att herrn i huset verkar lite, tja; nere, liksom. Till och med min äldsta sonm som är 16 i år har reagerat på att jag ligger mycket. Tänk nu på att han som sagt är 16 och männsikovarelser i den åldern sover vädligt mycket själva.
Jaja, ivilket fall som helst så sitter jag hrä o är lite galen alldeles för mig själv eftersom Hulda Hustrun är o handlar. Och ja, innan ni frågar, det är hon som håller uppe hushållets fana. Som alltid står det en stark kvinna bakom en svag man. Jag vet inte precis om det faktum om att jag är medveten om det gör saken bättre.
Kanske kan jag bygga en karriär av detta här med att vara tokig. Tror själv att jag kan bli rätt bra på det. Jag har liksom en naturlig fallenhet för det hela, som måste underlätta allt. Jag menar, jag är ju redan långtidssjukskriven och det måste väl vara till min favör i detta läget?
I övrigt; intet nytt.
Kommentarer
Trackback