Runt, runt, run!
Vilken dag. Först upp till lasarettet för att jag skulle träffa läkaren. Men någon sådan stod icke att finna. Däremot ett väntrum med en massa lite "speciella" figurer. Bland annat en patient som låg på golvet och talade lite för sig självt. (Hey, jag vet, jag är ju också sinnessjuk. Men jag kan väl få tycka att liggande på golvet i ett väntrum är ett konstigt ställe att vänta) på.Men efter att vi äntligen pratat med sjuksköterskan så tog hon tag i det hela och skulle ordna en läkarkontakt. Men väntan skulle kunna bli lång, så vi fick åka hem och vänta på att de ringde oss att det var dag. Sen hann vi upp till dagkirurgen där äldsta dottern opererats men inte vaknat än. Så blev vi sittande där ett tag, jag, min Hulda Hustru och dotterns biologiska far. När vi suttit o glott på varandra en stund blev vi inkallade till dottern som låg och kved på en säng. Nu var hon klarvaken och hade ont, ont, ont. Hon fick morfin så att kinderna blev glödgade röda, men det bet inge vidare på smärtan. Gipsad var hon med. Det var det ingen som räknat med. Det pratades före operationen om ett lätt förband. Nu blev det ett tungt gips istället. Inte konstigt flickstackarn blev både chockad odh ledsen.
Efter ett tag kom barnets pojkvän så så kunde vi passa på att åka hem. Precis när vi kommit hem ringde de från lasarettet. Min doktior var i intågande. Så, på med ytterkläder och upp igen. Nu fick vi äntligen prata med en läkare. Men. Ständigt detta "men". Han ville inte göra några medicinändringar eftersom det var på jourtid. Men det var ju därför vi skulle fått komma redan i måndags. Det var ju så det var sagt i förra veckan redan. När jag stod med akutremissen i handen. Så, återigen skulle allt dras igång med att ge mig en läkare, ordna det praktiska med vart jag skall vända mig och allt det där som var förra året och som då ledde till ett enda stort INGENTING!
Men nu fick jag lite lugnande och mer sömnmedicin på recept. En del klagar att de inte får någon hjälp av psykvården utan bara en massa piller. Jag får inte ens det utan får tigga mig till medikamenter. Du knasiga värld
Nånstans vid detta laget ringde äldsta dotterns pojkvän och berättade att dottern blev kvar på lasarettet över natt eftersom man varit tvungen att göra en nervblockad mot smärtorna. Givetvis ville Hulda Hustrun vara med henne i natt, så precis så bestämdes.
Sedan bar det iväg till apoteket för att hämta mina mediciner, en kiosk för att inhandla chokladbullar, vidare till Hulda Hustruns mormor som hade bakat bullar till vår patient, sen hem där Hulda Hustrun dumpade mig efter att vi varit i affären för att köpa färdigrätter till mig och äldste sonen. Hulda Hustrun åkte vidare till sjukhuset och sitt förstfödda barn och jag hamnade här efter att sölat i mig lite välbehövlig mat.
Efter ett tag kom barnets pojkvän så så kunde vi passa på att åka hem. Precis när vi kommit hem ringde de från lasarettet. Min doktior var i intågande. Så, på med ytterkläder och upp igen. Nu fick vi äntligen prata med en läkare. Men. Ständigt detta "men". Han ville inte göra några medicinändringar eftersom det var på jourtid. Men det var ju därför vi skulle fått komma redan i måndags. Det var ju så det var sagt i förra veckan redan. När jag stod med akutremissen i handen. Så, återigen skulle allt dras igång med att ge mig en läkare, ordna det praktiska med vart jag skall vända mig och allt det där som var förra året och som då ledde till ett enda stort INGENTING!
Men nu fick jag lite lugnande och mer sömnmedicin på recept. En del klagar att de inte får någon hjälp av psykvården utan bara en massa piller. Jag får inte ens det utan får tigga mig till medikamenter. Du knasiga värld
Nånstans vid detta laget ringde äldsta dotterns pojkvän och berättade att dottern blev kvar på lasarettet över natt eftersom man varit tvungen att göra en nervblockad mot smärtorna. Givetvis ville Hulda Hustrun vara med henne i natt, så precis så bestämdes.
Sedan bar det iväg till apoteket för att hämta mina mediciner, en kiosk för att inhandla chokladbullar, vidare till Hulda Hustruns mormor som hade bakat bullar till vår patient, sen hem där Hulda Hustrun dumpade mig efter att vi varit i affären för att köpa färdigrätter till mig och äldste sonen. Hulda Hustrun åkte vidare till sjukhuset och sitt förstfödda barn och jag hamnade här efter att sölat i mig lite välbehövlig mat.
De två små barnen sover hos sin vördade fader. Så nu är vi alla utspridda på ett ickekarakteristiskt Carlzon-sätt. Och jag saknar min Hulda, vackra, fantastiska, Hustru. Redan.
Kommentarer
Trackback