WoBWorld

Gårdagen var underlig. Märklig på ett fantastiskt sätt. Jag kände inte den allra minsta ångest. Ingen överhuvudtaget. Det var som om någon plockat bort den där lilla surrande motorn från mitt inre. Inte ens när jag riktigt kände efter fanns det någon ångest där. Inte på hela dagen. Är det medicinerna som funkar? Det var nog den första dagen på åratal som jag var lugn, samlad och mådde bra en hel dag. Ja, jag kommer inte ens ihåg hur det kan vara, när man inte är ständigt upptagen med att brottas med ångesten.

Idag har det börjat bra i alla fall. Lite mer spänd än i går, men inte på något sätt farligt eller störande. Har en dundrande huvudvärk men vem bryr sig om petitesser. Är jag äntligen på rätt väg? Efter alla dessa år med ångest, oro och elände. Visserligen tog läkaren i så han nästan spräckte sig själv när han komponerade min senaste medicinering, men kanske var det det som behövdes. Just nu känner jag mig redo för allt. Men jag vågar inte tro att det håller. Ja menar efter 16 år med en sjukdom så tar man inte ut några vinster i förhand. Men som sagt. Det är som om en bit har försvunnit från min själ, en rutten och eländig bit. Hoppas, hoppas, hoppas.