WoBWorld

SMHI lovar storm. Tja, eftersom jag bor i lägenhet så så blir jag inte så upprörd. Man är ju inte så utsatt som de som bor i hus på landsbygden. Kan nästa bli lite mysigt. Fast när Gudrun hälsade på så fick vi faktiskt en buckla på bilen dä en gren ramlade ner på bilen där den stod på parkeringen.

Själv har jag sovit länge idag. Hade sådana myrkrypningar i benen i går så jag nästan sparkade benen av mig. Men så fort jag bytt säng så somnade jag som en tröttkörd iller och sov i många, många timmar. Knepigt det där. Känner mig relativt avlappnad. Igår fick jag en såndär dunderpanikattack. Hoppades ju att de skulle vara ett minne blott men inte då. Börjar tro att det inte finns några piller som biter på mig. Det kanske är såhär jag ska ha det i mitt liv? Inlåst i lägenheten, livrädd för att släppa taget om sängen. Det känns lite som att det är lika bra att sluta hoppas. Långt inne i mig, precis där anden i mig bor, viskar en liten röst till mig att jag skall acceptera att mitt liv ser ut såhär. Att det bara är en tidsfråga innan Min Vackra Kvinnas kärlek tar slut och jag blir lämnad ensam i livet. För hur ska jag kunna begär att hon ska ha tålamod att vänta på mig när jag knappt orkar själ.

Dagarna går in i varandra, smälter ihop till en enda stor klump av ingenting. Ljus byts mot mörker och tillbaka till ljus igen. Allt medan jag sitter i min lilla bubbla byts sommarens värme ut mot vinterns knarrade fotsteg. Så jag vaknar varje morgon med nya idéer om hur jag ska leva mitt liv, hur jag ska smita undan från mig själv. Misslyckande läggs till misslyckande till en enda gråsvart sörja som täcker allt det vackra i livet.

Men, sluta hoppas tänker jag inte. Det vågar jag inte.