Mitt sentimentala jag

När jag satt på balkongen gick en pappa med sin lilla son förbi. Helt plötsligt, helt från ovan drabbades jag av ett anfall av kraftig nostalgi. Jag kom ihåg hur jag om min äldsta son, som nu är 16 år, gick ut på små promenader. Det var på den tiden den lilla mannen var liten, nästan pytteliten och jag inte hunnit med att göra alla de fel som jag sedan gjorde. Det brukade roa mig att se hur han härmade allra minsta gest jag gjorde, varje rörelse studerade han vaksamt och sedan försökte han imitera. Vi brukade gå till skogen, eller ner till stugan. Jag har lite av det på videofil, men det mesta finns bara kvar upp i skallen på mig. Han själv har troligen glömt av alltsammans. Det nästan värker i hjärtat på mig när jag tänker på att den tiden är borta. Försvunnen. Nu rör han sig som han själv vill. Han är lång, finnig och långhårig och jag har svårt att veta hur jag ska nå honom.

Det var så länge sedan, ändå var det bara nyss. Han hade kepsen på sniskan och gillade att titta på Skurt på tv. Hans jeans var små, små och han han hade ständigt en pinne i ena handen och nån leksak i den andra. Och jag kan bara sakna den tiden. Någon väg tillbaka finns inte. Och alla fel jag gjort ligger mellan oss som en stor, tjock sten som ingen av oss kan rubba.

Det gäller att passa på att njuta av livet medan det pågår. För i efterhand finns bara längtan och en tanke om att man skulle gjort annorlunda.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback