WoBWorld

Min äldsta son skolkar. Han går första året på gymnasiet och kom in med ren tur kan man säga. Han sov sig igenom hela högstadiet och nu verkar det som om han kommit in i gamla vanor igen. De veckorna han skall vara hos oss tillbringar han dagarna hos sin moder och tvärtom vilket gör det lite småknepigt att hålla koll på honom. Han försöker nog, men han försover sig gång på gång. Idag såg Hulda Hustrun att mopeden stod parkerad utanför pojkens ömma moders hus när hon skulle hämta barnen på dagis. När jag ringde honom svarade han inte. Så jag messade honom och efter en stund ringde jag igen och det var då han förklarade att han försovit sig. Och jag har ingen aning om hur jag skall göra. Man är helt lost när man har barn. Från dag ett så skall man bestämma, vägleda, hjälpa, stödja en människa genom livet och ingen manual finns det. Man får gå på känn hela tiden och gång på gång kör man i diket.

Så nu gäller det att styra upp grabben innan han blir utsparkad från linjen. Skälla funkar inte, då slutar han sig som en mussla. Föreläsa? Nope, provat det helt utan resultat. Föra en dialog? Jo, det är ju en idé. Om han bara ville medverka. På min tid, för 20 år sedan spelade det ju ingen roll om man fortsatte på gymnasiet eller inte om man bara ville ha ett jobb. Det var bara att söka jobb och börja jobba. Nu för tiden är ju kraven löjliga på en del arbeten. Utan gymnasiekompetensen är man ju chanslös.

Tja, jag för gåra som jag gjort de senaste 16 åren. Prova mig fram. Kanske slår en tanke rot i tonårskallen. Vem vet. Man måste ju prova i alla fall. Igen.