Snö
Det är vinter ute. Eller, det är det ju inte, men det har snöat i natt. Lite, lite. Nästan som frost om man inte tittar närmare på det. Kallt är det med. Fast det brukar det ju vara när det snöat. Vad klockan är har jag bara en svag aning om eftersom vi inte ställt om våra klockor. Vissa, som datorn ställer ju om sig själva så jag får väl lita på att burken har koll på det där. Fast jag är osäker ändå.
Söndag är det med. Jag är helt yr i bollen och har då rakt inte vaknat än. Allt är lite suddigt liksom. Fast det är skönt för då är ångesten fortfarande långt bort. De sista dagarna har jag haft en svår, obehglig ångest. Igen. Jag som tyckte det fungerade så bra med mina nya mediciner känner mig lite smäknäckt av det. Ska det aldrig bli bra? Igår fick jag panikattack på panikattack, de avlöste varandra som om det gick på ett schema. Och återigen är livet sådär smått igen. Jag vandrar mellan datorn och sängen, föröker slå bort ångesten, slå bort de tankar som gör att allt knyter sig. Men det är som förgjort. Allt bara kaosar i skallen. Jag lever mitt liv parallellt med Hulda Hustrun, som om vi vore åtskilda med en mur. Jag på min sida föröker hålla ihop, försöker finna ro i vardagen. Hulda Hustrun på sin sida letar efter en fungerande värld, en där inte min ångest gång på gång sätter livet inom parantes, ett där vi lever tillsammans och inte åtskiljda från varandra.
Jaja, i vilket fall som helst så är det söndag. Vilodag. Fast det är osäkert om jag kan vila mer än jag redan gör. Tycker jag springer omkring och vilar hela tiden. Avslappningsövningar, sömn, vila. Hyperstressad fast inget finns som kan stressa mig. Men jag skall väl göra ett försök att komma igenom denna dagen med. För ge upp kan man ju inte. För hur skulle det se ut?
Söndag är det med. Jag är helt yr i bollen och har då rakt inte vaknat än. Allt är lite suddigt liksom. Fast det är skönt för då är ångesten fortfarande långt bort. De sista dagarna har jag haft en svår, obehglig ångest. Igen. Jag som tyckte det fungerade så bra med mina nya mediciner känner mig lite smäknäckt av det. Ska det aldrig bli bra? Igår fick jag panikattack på panikattack, de avlöste varandra som om det gick på ett schema. Och återigen är livet sådär smått igen. Jag vandrar mellan datorn och sängen, föröker slå bort ångesten, slå bort de tankar som gör att allt knyter sig. Men det är som förgjort. Allt bara kaosar i skallen. Jag lever mitt liv parallellt med Hulda Hustrun, som om vi vore åtskilda med en mur. Jag på min sida föröker hålla ihop, försöker finna ro i vardagen. Hulda Hustrun på sin sida letar efter en fungerande värld, en där inte min ångest gång på gång sätter livet inom parantes, ett där vi lever tillsammans och inte åtskiljda från varandra.
Jaja, i vilket fall som helst så är det söndag. Vilodag. Fast det är osäkert om jag kan vila mer än jag redan gör. Tycker jag springer omkring och vilar hela tiden. Avslappningsövningar, sömn, vila. Hyperstressad fast inget finns som kan stressa mig. Men jag skall väl göra ett försök att komma igenom denna dagen med. För ge upp kan man ju inte. För hur skulle det se ut?
Kommentarer
Trackback