Att uthärda en höst och vinter.

Det var tusan vad mörkt det blev ute. Så tidigt. Skulle ut på balkongen för att ta mig ett välförtjänt bloss men fann mig själv innesluten av det mörkaste av mörkt. Värmen som vi hade under dagen har flytt någonstans där vi int ekomemr åt den och det är höst på riktigt. Det är märkligt att jag blir förvånad. Hösten brukar komma, regelbundet som en klocka, vid denna tiden på året. Men jag brukar bli lika förvånad varje gång. 

Samma sak med vintern. När de första snöflingorna faller brukar jag klia mig i skallen och fundera på vart sommaren tog vägen. Jag är väl inte så intelligent trots allt. Jag har inget principiellt emot höst och vinter. Bara de lämnar mig ifred. Men de gör ju det så ytterst sällan. Faktiskt aldrig. De knackar på vareviga vår, sätter foten innanför dörren som en envis dammsugarförsäljare och klampar in i mitt liv med hänsynslös brutalitet. Snöhögar, sliriga vägar, modd, kallt, mörkt, isfläckar under den naiva foten och grus i hallen.

Nä, tacka vet jag mina polare våren och sommaren. Förutom alla dessa förbaskade småkryp så är de varmt välkomna. Men, det är som det är. Bara att härda ut. Och snart, alldeles snart kära barn, är det jul och nyår och sen rusar tiden fram mot våren. Som sagt. Bara att härda ut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback