WoBWorld

Barn är mystiska varelser. De måste av någon anledning knata upp tidigt, tidigt på morgonen. När de väl är uppe måste de leva omkring som om det vore den sista dagen i livet. De hoppar,skuttar, sätter på tvn på hög volum och så tjattrar de. Tjattrar, pratar och snattrar. Även om vi vuxna fortfarande sover. Som om de, barnen, inte märker att man försöker sova en liten, liten, stund till. Själv gav jag upp för en stund sedan så nu sitter jag här. Sömnen har knappt lämnat min kripp. Ögonen rinner och jag ser nästan dubbelt. Huvudet känns som om det vore inlindat i huvudet och jag har problem med att få två tankar att passa ihop. Men uppe är jag.

Nu gäller det att fylla på nikotin och koffeinförråden så att jag kanske kan funka som männiksa igen. Ute är det höstvackert. Kallt som tusan men solen lyser med varma men svaga strålar och månen syns fortfarande mot den blå himlen. Så då kör vi då.