WoBWorld

Att jag skall vara en sån djäkla fegis när det gäller, tja, allt egentligen. Jag är banne mig rädd för precis allt. Hela tiden dessutom. Världens räddaste man. Idag är jag rädd för att börja med mina nya mediciner. Det är jagh alltid när jag skall börja med nya läkemedel. Jag är fullt och fast koncentrerad på biverkningarna och inget annat. I mitt inre så ser jag framför mig hur jag dramatiskt kommer få nån av alla de biverkningar som preparatet kan ha. Allihopa får jag och på en gång.

Vanligtvis får jag inte en enda biverkning. Inte på riktigt.

Det är nästan konstigt att tänka sig att jag är utbildad sjuksköterska, så pillerrädd som jag är. Jag brukar mycket sällan ta värktabletter även fast jag kan ha en dundrande huvudvärk till exempel. Då går jag hellre och har den där skallebanken.

Ja, nått skall man ju ha att oroa sig för. Så nu är det detta. Jag slutar aldrig förvånas över min egen förmåga att oroa mig. Alltid är det nått. Så egentlgien borde jag inte vara orolig. För allt är ju som det skall när jag är orolig. Det är liksom det vanliga grundläget. Jag borde nog vara med orolig om jag inte hade något att oroa mig för. Det vore riktigt skrämmande det.