Var tredje läkare har självmordstankar
EXPRESSEN.SE/Första sidan: Var tredje läkare har självmordstankar
Blir jag förvånad? Nä. Att vara läkare idag verkar vara ett slitjobb där endast de allra starkaste orkar stå emot stressen, de helt horribla arbetstiderna och fram för allt ett ansvar som sträcker sig i oändligheten. Alla som arbetar i vården, oavsett vilken nivå man befinner sig på, kan vittna om att det är ett oerhört slitigt arbete. Man talar ofta om tunga lyft och liknande men fram för allt är det ett arbete som tömmer själen på kraft. Man vill hela, läka, ge tröst och ro åt sina patienter. Man vill göra ett bra jobb. Men det är så hopplöst i dessa dagar när allt handlar om pengar, pengar och återigen pengar.
Jag vet att som sjuksköterska så var jag ständigt upptagen i tanken på arbetet. Vad jag skulle kunna göra för den och den människan. Vad jag skulle kunna gjort bättre. Vad jag absolut inte skulle gjort. Att vara läkare måste var hundra gånger värre. För läkaren förväntas ju kunna utföra mirakel. Lösa alla patientens problem. Och i ett samhälle där allt fler mår allt sämre måste det kännas hopplöst att föröka vada i den flod av problem som skall lösas när man är läkare. Att sedan ta hand om sig själv, hinna samla kraft och ork till att fortsätta är inte lätt.
Själv pallade jag inte stressen till slut. Jag tog slut i knoppen. För läkarna som har ännu mer ansvar, ja, till slut allt ansvar, måste det vara fruktansvärt att försöka hålla uppe sig själv. Visserligen har de en högre lön än många andra, men de har också betydligt mindre fritid. Ett ständigt krav på sig att hänga med i forskningen, att vara pålästa, kunniga. Det finns inte plats för en dålig dag eller ens en dålig timme. Nä, det är tur att jag slösade bort min tid i grundkolan på öl och cigaretter, flickor och dumheter så att mina betyg på ett effektivt sätt hindrar ens ett endaste försök att bli doktor. Annars hade jag väl varit ännu sjukare nu.
Blir jag förvånad? Nä. Att vara läkare idag verkar vara ett slitjobb där endast de allra starkaste orkar stå emot stressen, de helt horribla arbetstiderna och fram för allt ett ansvar som sträcker sig i oändligheten. Alla som arbetar i vården, oavsett vilken nivå man befinner sig på, kan vittna om att det är ett oerhört slitigt arbete. Man talar ofta om tunga lyft och liknande men fram för allt är det ett arbete som tömmer själen på kraft. Man vill hela, läka, ge tröst och ro åt sina patienter. Man vill göra ett bra jobb. Men det är så hopplöst i dessa dagar när allt handlar om pengar, pengar och återigen pengar.
Jag vet att som sjuksköterska så var jag ständigt upptagen i tanken på arbetet. Vad jag skulle kunna göra för den och den människan. Vad jag skulle kunna gjort bättre. Vad jag absolut inte skulle gjort. Att vara läkare måste var hundra gånger värre. För läkaren förväntas ju kunna utföra mirakel. Lösa alla patientens problem. Och i ett samhälle där allt fler mår allt sämre måste det kännas hopplöst att föröka vada i den flod av problem som skall lösas när man är läkare. Att sedan ta hand om sig själv, hinna samla kraft och ork till att fortsätta är inte lätt.
Själv pallade jag inte stressen till slut. Jag tog slut i knoppen. För läkarna som har ännu mer ansvar, ja, till slut allt ansvar, måste det vara fruktansvärt att försöka hålla uppe sig själv. Visserligen har de en högre lön än många andra, men de har också betydligt mindre fritid. Ett ständigt krav på sig att hänga med i forskningen, att vara pålästa, kunniga. Det finns inte plats för en dålig dag eller ens en dålig timme. Nä, det är tur att jag slösade bort min tid i grundkolan på öl och cigaretter, flickor och dumheter så att mina betyg på ett effektivt sätt hindrar ens ett endaste försök att bli doktor. Annars hade jag väl varit ännu sjukare nu.
Kommentarer
Trackback